frossa i böcker

Den store Gatsby

2012-01-31T20:36:00.006+01:00

Vintermorgon.

Klassikerläsning: Jag var inte säker på att jag skulle uppskatta Den store Gatsby efter de första två kapitlen. Gillade visserligen anslaget: ung man flyttar från hemtrakterna för att tjäna sitt levebröd som kontorsslav på Manhattan. Nick, som han heter, hyr ett hus på Long Island och till granne får han en förmögen herre, Jay Gatsby. Så långt allt väl. Men jag kan säga att intresset inte var på topp under de första passagerna om släktingen Daisy och hennes make Tom, eller under beskrivningarna av Toms otrohetsaffär med Myrtle.

Men sedan tyckte jag att berättelsen lyfte, med gigantiska parties i Gatsbys jättestora strandvilla som "alla" vallfärdar till. Som den nye grannen blir även Nick inbjuden och Gatsby och han blir vänner. Efterhand får Nick veta att Gatsby och Daisy hade en kärlekshistoria fem år tidigare, en historia som olyckligtvis fick ett abrupt slut i och med kriget. Genom Nick kan Gatsby och Daisy återförenas.

Nick är den klassiske litteräre betraktaren och det gillar jag; tillbakadragen, passiv och ger aldrig ger utlopp åt några som helst känslosvall. På sätt och vis blank och ointressant. Det som sker, det sker utanför honom och till hög grad oberoende av honom. Men samtidigt är han inte utan karaktär. Nick längtar precis som andra efter mening och kärlek. Vid ett tillfälle konstaterar han liksom i förbigående att det är hans födelsedag: "Jag var nu trettio år. Ett nytt årtionde av mitt liv bredde hotfullt och olycksbådande ut sig i en väg framför mig." Och Nicks dystra tankar siar givetvis om den riktning som berättelsen tar.

Gatsby, den egentlige huvudpersonen, fick jag inget riktigt grepp om. Daisy framstod som en ganska ytlig och tråkig överklasstjej som råkade tjusa Gatsby i ungdomen. Men störst i minnet kan ju vara den kärlek som aldrig blev. Och det som skulle kunna bli, men ännu inte har förverkligats, kittlar och lockar mest.

F. Scott Fitzgeralds roman från 1925 anses vara ett av de centrala 1900-talsverken, men jag blev inte helhjärtat engagerad i berättelsen om Nick, Gatsby och Daisy.

Lördagsgott till boken

2012-01-28T15:47:00.001+01:00

Godsaker och böcker är som alla vet en superkombo. Läser Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald och blev sugen på något "sött" men ändå nyttigt, så här på lördagseftermiddagen. Fixade en god chokladdessert genom att mixa nötter, russin, banan, aprikoser, kakao och lite vaniljsocker till en smet. Serverades i glas och toppades med massor av cocosflarn. Inspirationen hittade jag i ett recept i boken Kärnfrisk familj av Ninka-Bernadette Mauritson och Morten Mauritson.

All my friends are superheroes

2012-01-24T17:51:00.001+01:00

Man kan ju tycka att det vore praktiskt med superkrafter av något slag, men det verkar faktiskt bara ställa till det. Toms ex-flickvän lyckades krympa sig själv så att hon snart inte syntes ens i mikroskop. Svårt att hålla passionen levande under såna omständigheter. Det finns en mängd exempel på opraktiska eller åtminstone ganska meningslösa superkrafter i den här boken. Det hindrar inte Tom från att drömma om att en dag upptäcka att även han. Är en superhjälte.

The Perfectionist gör allt perfekt och det är förstås en superkraft att avundas. När Tom träffar the Perfectionist blir han kär. Tyvärr blir hon på självaste bröllopsfesten hypnotiserad av sitt ex och från och med det ögonblicket är Tom osynlig för henne. Tiden går, andra försöker övertyga henne om att Tom är där men det spelar ingen roll: eftersom hon varken ser eller hör honom tror hon givetvis att han har övergivit henne. Till slut bestämmer hon sig för att ta sitt krossade hjärta och flytta från Toronto till Vancouver.

En charmig historia av kanadensiske Andrew Kaufman, men: jag hade förväntat mig mer. Både titel och bokomslag är bedårande, men innehållet matchar inte riktigt förpackningen. Ett stort plus för det läsvänliga formatet 108 sidor. Jag uppskattar författare som håller sina romaner korta eller åtminstone någorlunda korta, men av nån anledning brukar de flesta böcker jag blir nyfiken på vara tegelstenar på 500 sidor eller mer.

Blandade omdömen från andra bokbloggar som läst All my friends are superheroes: Boktoka, A fraction of the web, Världen enligt Audrey Fenn och Beroende av böcker och Bokhora.

Katinkas kalas

2012-01-22T14:35:00.004+01:00

Snö.

Den dröjer sig kvar i tankarna, filmen Katinkas kalas av Levan Akin. Katinka fyller år och kompisarna sluter upp vid det idylliska huset på landet. Ett gäng som nog inte helt och fullt kvalificerar sig som fullblodsnarcissister enligt DSM eftersom de lider en skriande brist på övertygelse om sin egen storhet och begåvning. Fast de kämpar rätt hårt för att upprätthålla fasaden. Alla i trettioårsåldern, arbetar som kuratorer (obs! på museum!), konstnärer och gallerister. Vad den gravida tjejen gör framgår inte, hon är liksom bara gravid. Och hon pejlar gärna in fertilitetsstatusen hos tjejkompisarna. Dialog och skådespeleri är rätt taffligt, men det understryker bara hur de här personerna inte bottnar i sig själva. De tror inte på sig själva och ifrågasätter andra. Distansen är total och frågan är om de egentligen tycker om varandra alls. Svar: förmodligen inte. Att umgås med de här människorna är ungefär lika trevligt som att kastas till tigerburen.

Katinka, Jossan, Carro, David, Linda... de är typer som påminner en om folk man mött, särskilt när man var mellan tjugo och trettio. Men Katinkas man Greger förblir något av en gåta, vem är han och vad har han för bakgrund? Födelsedagsbarnet självt är, tycker jag, ganska ointressant - jag kan inte komma förbi bilden av henne som den coola vackra tjejen som "har allt" och flyter ovanpå. Carro är däremot ganska rörande i sin osäkerhet. Till att börja med sammanbitet mån om att ta sin rättmätiga plats i sällskapet, men när kvällen lider brister hon ut i förtvivlan över tidens flykt och nittiotalister som springer om. Jossan lyssnar förstrött, förmodligen har hon hört klagomålen till leda.

Och så Linda, den blonda utmanande och trasiga förortstjejen som egentligen inte borde vara där men dyker upp tillsammans med Katinkas bror. Linda gör sitt bästa för att smälta in, till en början. När Katinka vid frukosten dagen efter försöker vara snäll blir hon bestämt avvisad. Den blick Linda ger Katinka är hård som stål: Linda vet om att hon är föraktad, men det sista på jorden hon vill ha är Katinkas medlidande. Det kan man faktiskt förstå.

Jag vill absolut inte avslöja för mycket, men om slutscenen vill jag bara säga att den faktiskt säger något fint om värdparet.

Små tuggor av Babian

2012-01-17T19:53:00.003+01:00

Jag värjer mig inför de olustiga scenerna och stämningarna i Naja Marie Aidts noveller. Därför nöjer jag mig med små portioner i taget. Snabbt uppstår en känsla av mättnad. Här är paret som tar inköpslistan till livsmedelsmarknaden precis som de brukar men blir tagna för snatteri, Maria som misshandlar sin tvåårige son och familjen som gav sig ut på det som skulle bli en trevlig cykeltur.

"[..] känslan av att all civilisation har upphört [...]" skrev Annina Rabe i SvD 2009-03-05 och återvände i minnet till en obehaglig situation i barndomen. Jo det finns nog ögonblick i varje människas liv som hon helst sorterar bort och glömmer. Men om vi helst glömmer är Naja Marie Aidt där och påminner oss. Hennes litterära värld är svårsmält och jag är inte färdig med den än. Måste ta en tugga till.

Filmatiseringen att se fram emot

2012-01-14T17:19:00.002+01:00

När jag nås av nyheten att en bok jag gillar ska bli film brukar jag drabbas av bävan. Men jag känner ingen oro över att Klas Östergrens roman Gentlemen från 1980 blir film (Dagens Nyheter 2012-01-13) i regi av Mikael Lasermannen och Graven Marcimain. Istället lutar jag mig tillbaka i trygg förvissning om att välgjort drama är på väg att skapas. Biopremiär 2013. Kan man hoppas på roller åt förträffliga Vera Vitali, David Dencik, Ruth Vega Fernandez och Göran Ragnerstam? Yey!

Flera år efter hajpen ger jag mig på den prisbelönta novellsamlingen Babian av danska Naja Marie Aidt.

Frisk och ung för sin ålder

2012-01-12T19:08:00.001+01:00

Sanna Ehdin hittade hem till mig för bra länge sedan och igår återupptäckte jag henne i en låda i nattduksbordet. Kost och hälsa skulle lätt kunna bli ett stort intresse. Det ligger i familjen (och ja, jo, i tiden), hemma hos mina familjemedlemmar ligger hälsotidningarna i drivor och när jag är på besök läser jag alltid igenom dem.

Gör en paus från romanerna och läser boken 12 veckor till ett självläkande liv. Kosten är hur avgörande som helst! Jag är särskilt intresserad av allt som gör huden yngre och håret glansigare. Som håller mig ung och fri från cancer, diabetes och hjärtsjukdomar. Som gör mig pigg och full av energi. Jag undrar över de mörka ringarna under ögonen, kan de vara tecken på vajsing med njurarna? Ibland skulle jag vilja fråga Sanna om råd när hon är otydlig eller motsägelsefull, ska jag äta massor av vitlök eller undvika? Jag bekymrar mig över hudkrämen från Apoteket vars innehållsförteckning listar massor av konstiga ämnen och känner mig misstänksam mot kosttillskott, för rätt som det är går cancerlarmet och då står man där med skägget i brevlådan. Vilken kroppstyp har jag egentligen, krigarens, kommunikatörens, omvårdarens, visionärens?

Jag ska fortsätta träna och göra allt för att undvika stress och negativa tankar. Kan ryggläge i soffan med bok efter jobbet räknas som meditation?

En god frukost är a och o. Havregrynen lät jag ligga i blöt över natten på Sannas inrådan och på morgonen kokade jag gröt och strösslade med kanel och nötter. Avocado är supernyttigt. Misstänker att kaffet borde ersättas med färskpressad morotsjuice. Men jag vill gärna behålla mitt kaffe, i alla fall ett tag till. En elefant sväljer man med hjälp av små tuggor.

Svårigheten förena vetenskap och liv

2012-01-11T18:45:00.003+01:00

Vetenskap och liv står i konflikt i Björn Larssons kluriga noveller i samlingen Filologens dröm. Björn Larsson, ny bekantskap för mig, men jag läser mig till att han är professor i franska och har skrivit både romaner, essäer och novellsamlingar, bland annat boken med den smått fantastiska titeln Long John Silver. Den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende. Wow. En fortsättning på Robert Louis Stevensons klassiska roman Skattkammarön.

Jag har en romantisk idealiserande syn på livet som forskare, men Björn Larsson beskriver ofta det rigida, hierarkiska och fåfänga i den vetenskapliga världen, det strategiska spelet och nepotismen. Ibland, som i Kemisten som satte sin läromästera på plats, blir det rart. Jag gillar den stillsamma och allvarsamma tonen i Björn Larssons noveller och de udda och stiliserade karaktärerna. En del vetenskapliga spörsmål går mig förbi, men det är helt klart intressant läsning.

Finfin start på nya året

2012-01-08T12:41:00.000+01:00

Trettonhelgen innehöll en överväldigande portion läsning men även annat smått och gott som en trevlig fika på Chokladfabriken. Läsningen, ja det var helt och hållet Paradiset finns om hörnet. Från allra första sidan kände jag det största förtroende för Mario Vargas Llosas litterära förmåga. Paradiset finns om hörnet är ett välskrivet stycke hantverk som sjuder av liv, död, dårskap och visdom. Skönt att gilla den med tanke på bokpratet nästa vecka. Paradiset om hörnet är mer än en roman, det är en bildningsresa, inte bara i 1800-talets samhälle utan i de eviga och grundläggande frågorna om människans existens.

Uppskattade växlingen mellan Flora och Paul och även växlingen i berättarperspektiv mellan tredje person och du-tilltal, när den allvetande författaren väljer att tala direkt till sina romangestalter. Mormor och barnbarn framstår som dag och natt och visst väljer de olika vägar, men beröringspunkterna framträder allt tydligare. Båda är visionärer som vill spränga det konventionella livsrummet och skapa en värld som bättre rimmar med deras inre övertygelser. Men när Flora sätter moralen högst, är Pauls önskan att kasta densamma överbord.

Den kraftfulla Flora brinner under 1840-talet för kvinnornas rättigheter och en arbetarnas revolution som ska inleda bygget av ett rättvist och jämlikt samhälle. Där ska ingen tvingas slita tjugo (!) timmar/dag för en spottstyver i giftig fabriksmiljö. Ett drygt halvsekel senare har dottersonen Paul gjort konsten till sitt mål och det är förstås också sprunget ur en drift att åstadkomma det fulländade, fast med duk, färg och penslar. Resignerad inför sakernas tillstånd i Frankrike och Europa söker han paradiset på Tahiti, där han hoppas kunna förvandla sig till vilde och leva i frihet nära naturen.

Mormor Flora hade förfärats över dottersonens livsstil, inte minst förhållandena med väldigt unga tahitiska flickor. Ganska vedervärdigt, förstås. Men om man ser till Pauls beslut att överge sitt äktenskap och karriären på börsen så gjordes det inte i en handvändning och kostade mycket, det förstår man genom romanens återblickar.

Vargas Llosa har ibland anklagats för att vara gubbsjuk och skildra kvinnor på två sätt, läs t. ex. Kajsa Ekis Ekman (DN 2010-12-04). Så uppfattar jag det inte, med reservation för att jag bara har läst en enda bok av honom. Kunde inte ha önskat mig en bättre början på läsåret 2012 och känner mig enormt inspirerad att fortsätta läsa. Vilken roman av Mario Vargas Llosa ska jag sätta tänderna i härnäst?? Men först... en välbehövlig läspaus på ett par dagar.

Den där Paul Gauguin...

2012-01-05T18:40:00.003+01:00

Ååååå, den där slarvern Paul Gauguin, vad håller han på med! Hopplösa karl... *

*Befinner mig i Paradiset finns om hörnet av Mario Vargas Llosa.

Ideal och drömmar

2012-01-04T17:51:00.002+01:00

Det känns lyxigt att efter två dagar på jobbet gå hem på ledighet i fyra dagar. För min del betyder helgen massor av tid att läsa, så det bör inte bli några problem att hinna igenom Paradiset finns om hörnet innan nästa vecka.

Inledningsvis uppfattade jag kapitlen om Paul Gauguin som de mest levande och intressanta, men nu är jag hundra sidor in i romanen och parallellhistorien växer. Den om Flora Tristán som har övergett ett kärlekslöst äktenskap och sina barn för att istället resa runt och försöka engagera arbetarna i kampen för ett rättvisare samhälle. Spännande med 1800-talets socialistiska utopister som drömde om självförsörjande falangstärer, den franske filosofen Charles Fouriers kollektivsamhällen där tillvaron helt igenom skulle organiseras efter socialistisk teori.

Reviderade läsplaner

2012-01-03T16:41:00.003+01:00

Pablo Picasso, knappast en idealisk far och farfar. På ett par dagar har jag läst ut Marina Picassos självbiografi Min farfar Picasso. Intressant och fascinerande, därför att det handlar om en man som betraktas som 1900-talets stora konstnärliga geni, men vars omätliga framgång blev en förbannelse och tragedi för familjen. Det tragiska låg främst i den diaboliska makt han, direkt och indirekt, utövade på sina kvinnor, barn och barnbarn. Själv var han bara förmögen att bry sig om sin konst.

Ja, det blev lite ändring i läsplanerna här. Insåg att jag ska spela in bokprat för taltidningen Panorama om en dryg vecka. Den tionde januari kändes hyfsat avlägset,men plötsligt insåg jag att goda råd var dyra. Ämnet att spinna vidare på var Picasso så jag bestämde mig för böcker om målare. Företrädesvis romaner. Bollade i ett anfall av stress över frågan till en god vän, som ett par knapptryckningar senare triumferande överräckte en lista med ett tiotal titlar. Efter Picasso fortsätter jag nu till den första roman jag läser av Mario Vargas Llosa, Paradiset finns om hörnet. Om en annan av de konstnärliga giganterna, Paul Gaugain.

Gott Nytt Läsår!

2012-01-01T12:25:00.001+01:00

Läsåret 2012 inleder jag med noveller och de båda julklappsböckerna Filologens dröm av Björn Larsson och Babian av Naja Marie Aidt.

Julens sömnpiller x 2

2011-12-29T09:43:00.000+01:00

Flera bokbloggar har publicerat besvikna inlägg om Essie Fox's roman Sömngångerskan, Fru E, Stringhyllan, Hyllan och Breakfast Book Club m fl. Och ja, jag är böjd att hålla med. Har inte kommit igenom boken helt och hållet ännu, men jag kan inte föreställa mig att min upplevelse kommer att förändras sådär väldigt mycket av de sista femtio sidorna.

Tiden är viktorianskt 1800-tal och ung kvinna från konkursmässig familj i London blir sällskapsdam åt hustrun till en välbärgad affärsman ute på landsbygden. Läsningen är småmysig och kräver inget storartat engagemang av sin läsare. Jag tyckte att den passade fint till julhelgens chokladpraliner och som resesällskap under stormdrabbad tågresa norrut mot Hälsingland. Men till slut blir det bara segt. Eftersom jag inte hade några särskilda förväntningar skulle jag inte säga att jag är besviken, men berättelsen om Phoebe, som började lovande, förlorade sig i ett virrvarr av släktmässiga förvecklingar.

Jul är ju lite filmtittandets högtid. Såg svenska Kyss mig i regi av Alexandra-Therese Keining. Jodå, visst är det bra att filmen handlar om två kvinnor som blir kära i varandra och bryter den tröttsamma heteronormaliteten som säger giftermål med motsatt kön och barn vid trettio. Men det räcker inte. Jag gillar Ruth Vega Fernandez och Liv Mjönes och ingen skugga ska falla på deras insatser. Men suck, manus och upplägg var samma gamla melodramatiska tugg som man nästan utan undantag ser i svensk film. Övre medelklass, Stockholms innerstad, sommarhus i skärgården. Lena Endre. Och givetvis ingår det en spurt till flygplatsen för att förhindra en älskade att resa. Det enda okonventionella och lite intressanta i den här filmen är att det röks anmärkningsvärt många cigaretter. Varför det är så skulle jag vilja veta mer om.

God Jul!

2011-12-23T07:38:00.002+01:00

Julefrid

2011-12-22T14:01:00.000+01:00

Julen går i rött och vitt. Essie Fox's debutroman Sömngångerskan gör sällskap. Londonskt 1800-tal passar fint i juletid. Vackert omslag. Damm förlag står för utgivning.

Essie Fox bloggar på The virtual victorian och finns även på http://www.essiefox.com/

July om trettiofem-och-snart-vuxen-ångest

2011-12-18T10:40:00.005+01:00

Jag erkänner att jag avundas Miranda July hennes skira utseende, men hon är mer än ett sött utseende, hon är förbaskat begåvad också. Flera veckor efter premiären drog jag igår med mig hjärtevännen för att se lekfulla, fantasifulla och förbryllande The Future på söderbiografen Victoria. Det var inte en dag för tidigt.

Voice-overteknik är något jag vanligtvis ogillar, men katten Paw Paws spröda röst är fullständigt hjärtskärande. När jag tänker på Paw Paw vill jag genast ta kontakt med närmaste katthem. Jag har funderat på att skaffa katt i evigheter, men räds ansvaret. Haha.

Sophie och Jason är ett par i trettiofemårsåldern som inser att de väldigt snart kommer att vara fyrtio. När de synar sina liv har de inte på långa vägar uppnått något av allt det där stora och märkvärdiga som de har drömt om. I själva verket har de fastnat i ett symbiotiskt mellanrum, i en gemensam känsla av att fortfarande vara hyfsat unga med allt vad det innebär. Men när de står inför att adoptera en katt inser de att de är på väg att axla ansvar för ett litet liv som kommer att vara beroende av dem. Insikten får dem att gripas av stark existentiell ångest. Sophie kastar sig in i ett förhållande med en äldre man som står för det där vanliga och konventionella livet som hon är så rädd för: villa, stabil inkomst och barn. Jasons motreaktion blir att förtvivlat försöka stoppa tiden. Det är givetvis varken möjligt eller önskvärt. Förändring är en del av livet och att vägra förändring är detsamma som att acceptera stagnation. Ibland är det väldigt smärtsamt att ta in. Jag gick i alla fall från bion med en skön känsla. The future är en underbar film.

Slutligen... symboliserar kanske Paw Paw de missade chanser vi alla kan sörja? I slutändan är de ju dock ingenting, upplösta i noll och intet eller möjligtvis ett kvardröjande bitterljuvt minne av en möjlighet som aldrig förverkligades.

Futuristen, ett avslut

2011-12-15T17:36:00.003+01:00

Jag var ju så himla entusiastisk i mitt förra inlägg om Futuristen. Men ganska strax därpå dalade intresset märkbart. Det var ungefär när Yates stack till Fiji. Plötsligt var det som om berättelsen sorterade inom en helt annan genre. Jag engagerade mig aldrig i mailen från den mystiske Nostradamus, men den delen av historien fick en actionliknande upplösning i öknen någonstans i Mellanöstern. Sista delen av Futuristen var svag och min läsning blev mer och mer håglös. De sista femtio sidorna tog jag mig helt enkelt igenom.

Underbart är nära!

2011-12-07T18:23:00.002+01:00

Åååååå, lyckliga jag! Modernista förlag har låtit översätta Don DeLillos roman Spelare från 1977. Vackert formgiven och så här lovande börjar den:

Någon säger; "Motell. Jag gillar motell. Jag önskar att jag ägde en kedja, världen över. Jag skulle vilja åka från det ena till det andra och så vidare till nästa. Det är något självförverkligande med det."

Futuristen, härlig läsning

2011-12-06T12:49:00.007+01:00

Apropå trevliga ställen att läsa på. Futuristen av James P. Othmer åkte med i bagaget till Södertuna slott. Där serverades underbart afternoon tea i en omgivning av kakelugnar och mörka träpaneler. I biblioteket kunde man luta sig tillbaka i valfri fåtölj och njuta av skymningsljuset och sin läsning.

Och jag njuter av att läsa Futuristen. Jag gillar den Don DeLillo-influerade tematiken som, för att använda ett relevant språkbruk, ger mig en global lyckokänsla på ett högre plan. Det handlar om Yates, framgångsrik och hajpad framtids- och trendanalytiker från New York som debiterar höga ersättningar för sin medverkan på konferenser och konvent världen över. Yates förmåga att leverera är habil. Han håller tal om allt, från politik, konst och terror till relationer. Tills han blir dumpad av flickvännen sedan sex år. Och når en punkt då han inser att han egentligen inte förstår någonting alls. Och om man tror att man gör det har man ett förenklat och svartvitt tänkande.

Ett våldsamt upplopp under en fotbollsmatch i Sydafrika ger honom ingivelsen att revidera föreläsningen till nästkommande dag. Efteråt ser det onekligen ut som om han definitivt har sabbat sin karriär. Men det begrepp han myntar, de korkades koalition, får eget liv på nätet. Och två herrar med okänd uppdragsgivare, Johnson och Johnson, ger Yates ett mycket förmånligt uppdragserbjudande.

Har hundra sidor kvar av boken och det är spännande. Och väldigt underhållande.

Spela tärning om livet

2011-12-01T22:14:00.003+01:00

Den inplanerade middagen blev inte av och plötsligt hade jag möjlighet att gå på Psykologer läser böcker. För andra gången under en och samma vecka. Den här gången var publiken betydligt mindre än i tisdags och panelsamtalet tog plats på Biblioteket Plattan. Samtalsämne för säsongens sista psykologiska boksamtal var Luke Rhineharts kultroman Tärningsspelaren från 1971.

Hur jag kom över mitt inbundna exemplar skäms jag över att berätta. Själv avskyr jag när folk aldrig lämnar tillbaka böcker de lånat av mig, särskilt som det oftast är favoriterna man pratar vitt och brett om och glatt vill dela med sig av. Men säg den som är fri från skuld. Tärningsspelaren lånade jag av min lillasyster för kanske så länge som fem år sedan, väl medveten om att hon i sin tur lånat den av en bekant. Jag är säker på att hon glömde saken omgående eftersom hon nog inte hade för avsikt att läsa den. Och inte planerade jag att behålla den, det bara blev så. Men det är fullt möjligt att det går omkring en kille i Motala och blir förbannad varje gång han tänker på hur han lånade ut en bra bok som han aldrig fick tillbaka.

I kväll var det Jenny Jägerfeld och Tomas Böhm som utgjorde panelen. En intressant tolkning av Böhm var att se tärningen som en drift med en opersonlig och passiv terapeut av den psykoanalytiska skolan, där terapeuten likt en papegoja upprepar det patienten uttrycker. Däremot är jag tveksam till att betrakta en romanfigur som ett verkligt psykologiskt fall och försök att diagnosticera författaren. Jag läste Tärningsspelaren som en satir skriven i en samhällelig brytningstid och en kritik av förlegad moral och sociala konventioner. Våldsam visst, men jag tänkte på det som provokativ leklust och inte ett tecken på att författaren är galen.

Psykologer läser Tomas Tranströmer

2011-11-30T07:23:00.008+01:00

Det var fullsatt i hörsalen på Kulturhuset när Tomas Tranströmer stod på agendan igår kväll. I en scenografisk lösning som påminde om SVT:s Babel modererades panelen Anna Kåver, Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) och Per Naroskin av Jonas Mosskin. Samuel Fröler läste valda dikter. Panelsamtalet var både intressant och lättsamt. Tranströmer befinner sig i ett mellanland mellan det svårbegripliga och det banala, hävdade Naroskin. Humorn och glimten i ögat i Tranströmers lyrik lyftes fram av panelen. Metaforernas betydelse i den terapeutiska processen. Som avslutning bjöds publiken in med egna reflektioner, frågor och tankar.

Psykologer läser böcker bjuder på ett intressant schema. Hade gärna återvänt redan nu på torsdag, om jag hade kunnat. Då läser psykologerna Luke Rhineharts spännande kultroman Tärningsspelaren.

Tranströmer blir teater i januari när Den halvfärdiga himlen sätts upp på Stadsteatern i samarbete med Strindbergs Intima Teater. Manus och regi Mia Winge och Samuel Fröler har en av rollerna.

Publiken tar plats i hörsalen.

Kvällsutsikt från Kulturhuset.

Julmarknad på Konstfack och Houellebecq

2011-11-27T16:32:00.010+01:00

Vi gjorde en lördagstur till Konstfacks julmarknad igår och jag ser fram emot att hänga de fina bilderna av begåvade Anna Maria Hilborn och Christoffer Billebo hemma. Kände mig barnsligt glad och yrslig över mina inköp. Det här att köpa konst av nya lovande konstnärer skulle kunna bli min grej.

Läste ut Kartan och landskapet av Michel Houellebecq på kvällen. Ännu en houellebecqsk känga på kapitalistisk samtidskultur. Var helt med på noterna genom de första två delarna. I mitt tycke bjuder del två på en exemplarisk och fulländad final på en stark roman.

Men i del tre, där löper allting amok. Tänker avslöja något av det som händer i del tre nedan, så hoppa över om du tänker läsa romanen och inget vill veta på förhand.

Författaren själv är en bifigur i romanen och när del tre börjar har han blivit ihjälslagen på det mest brutala sätt. Därefter får läsaren följa polisutredningen. Epilogen är ännu mer flippad. Del tre och epilogen kan inte vara något annat än ett högst medvetet sabotage på sin egen roman av Houellebecq.

Som jag skrev i mitt förra inlägg om Kartan och landskapet så gillar jag Houellebecq, men mitt tips är: läs del ett och två. Begrunda. Slå ihop boken.

Oslo 31 augusti

2011-11-25T22:13:00.011+01:00

På ett kafé läser en ung flicka en lista över vad hon önskar sig i livet högt från sin laptop. Det är kärlek, äktenskap, barn, hus, att hålla vikten fastän bara äta glass ibland, resor, att bli friad till på ett romantiskt vis. Och mycket mer. I en annan scen brister det 30-åriga födelsedagsbarnet i gråt, omgiven av firande vänner, för att hon inte har blivit gravid. Alla tjejkompisarna har lyckats. Alla utom en vill säga, men hon brukar med stolthet i rösten fråga efter alkoholfritt.

Bästisen från förr, Thomas,är numera småbarnsförälder och forskare i litteraturvetenskap. När Anders oväntat ringer på dörren blir det lite konstig stämning. Men efter en stund har något av den gamla vänskapliga känslan infunnit sig och Thomas kan berätta att allt inte är så perfekt som det verkar, även han har problem.

Människorna är besatta av sina livsprojekt i Joachim Triers film Oslo 31 augusti. Anders har möjligtvis gett upp sitt. Uppvuxen i en kulturell medelklassfamilj hade han alla förutsättningar att bli något. Men vid 34 är han en före detta narkoman och uppfylld av tomhet och en sorg över det som gått förlorat. Filmens inledning är suggestiv med bilder av ett vackert Oslo och röster som återger minnen av ett svunnet liv.

Det är lite svårt att förstå och känna sympati för Anders. Han har ändå fått sig mycket givet och en chans till nystart. Men när man har bränt broar och en massa pengar vänder man inte bara blad hur som helst. Särskilt inte när ens föräldrar tvingas sälja trävillan för att betala skulderna. Och salt i såren är de där 20- och 30-åringarna som förstod att göra smarta val och därför lyckats ordna det ganska väl för sig själva. Till skillnad från Anders kan de se med tillförsikt på framtiden. Smarta val är the way to do it.

Köpte Tomas Tranströmers samlade dikter i pocket.

Mina bidrag till den utställning vi ordnade i jobbets lokaler för en vecka sedan.

November, tack och lov för Houellebecq

2011-11-22T09:04:00.008+01:00

Jag försökte läsa Korparna av Tomas Bannerhed för en tid sedan men tyckte att den var urtråkig och gav upp efter bara ett tjugotal sidor. Det var säkert förhastat för nu har romanen gått och vunnit Augustpriset. Men jag är en otålig läsare som föredrar lite mer pang på rödbetan. Inledningen av Michel Houellebecqs nya roman Kartan och landskapet, som jag läser för tillfället, är ett exempel på berättarteknik där författaren omedelbart snärjer läsaren i sitt garn.

Jeff Koons hade precis rest sig och entusiastiskt slagit ut med armarna. Damien Hirst som satt lite hopsjunken mitt emot honom i en vit skinnsoffa draperad med sidentyg, tycktes på vippen att komma med en invändning; han var röd i ansiktet och såg missnöjd ut.

Dramatiken förutsätter förstås att läsaren känner till att Koons och Hirst är två giganter på den internationella konstarenan. Men gör man det och har ett uns av intresse för konstnärer så är nyfikenheten väckt.

Säga vad man vill om Houellebecq, men tråkig är han inte. Den svarta humor som brukar känneteckna hans romaner saknas visserligen den här gången, men däremot genomsyras romanen av den träffsäkra sociologiska analys av samtiden som gör Houellebecq till en av de mest intressanta och underhållande författarna. Kartan och landskapet om konstnären Jed Martin är något att glädjas åt i det olidligt trista novembermörkret.

Obligatorisk läsning för föräldrar

2011-11-19T09:04:00.061+01:00

Boken alla blivande föräldrar borde examineras på, nyutgivna Den mörka hemligheten. Dan Josefsson och Egil Linge förklarar hur brister i den tidiga anknytningen mellan barn och föräldrar och händelser under uppväxten gör att en del av oss som vuxna har svårt att skapa och upprätthålla nära och varaktiga relationer. Sträckläste boken på ett par timmar och, till skillnad mot mitt alltmer irriterade resesällskap, noterade jag knappast alls att hemfärden på grön linje tog dubbelt så lång tid än vanligt på grund av signalfel. Därför gott folk, se till att alltid ha engagerande läsning i handväskan när ni färdas i kollektivtrafiken!

Är en priviligerad människa som kan låna hem ny litteratur från jobbet. Har fler intressanta böcker hemma på soffbordet just nu. Kartan och landskapet, ny roman av Michel Houellebecq är en, Karin Boye och hennes man av Kaj Björk är en annan.

Helgens jobbiga biobesök

2011-11-14T08:02:00.003+01:00

Ruben Östlunds nya film går på biograferna just nu. Estetiskt och tematiskt får den mig att tänka på österrikiske regissören Michael Haneke.

Play är skitjobbig att se, en rejäl spark i magen på naivitet och strutsmentalitet. Bör ses.

En amerikansk pastoral

2011-11-12T13:56:00.003+01:00

Shaun Tan, Det röda trädet. "Ingen förstår."

Amerikanska målaren Amy Bennett ställer ut på Galleri Magnus Karlsson. Jag gillar Amy Bennett. Hennes målningar är ofta små, noggrannt utförda och förföriskt vackra. Det ser ut som ögonblicksbilder av något oväntat och oroande som sker mitt i den prydliga miljön. En folksamling har samlats runt ett bål på en lantlig kyrkogård. I en interiörbild från kyrkan höjer en av besökarna armarna i luften och gastar. I en annan målning tycks två människor inbegripna i ett handgemäng bland gravstenarna. Eller är det en dans?

Oro och hot under en idyllisk yta är också ett tema i Philip Roths roman Amerikansk pastoral. Swede Levov förkroppsligar Den amerikanska drömmen, han är den blonde stiliga Sportstjärnan som överger en lovande idrottskarriär för att ta över pappas företag och gifta sig med Skönhetsdrottningen, Miss New Jersey 1949. Tillsammans får de en dotter, Merry (lägg märke till namnet). Familjen bor lantligt och naturskönt i ett pittoreskt gammalt hus på pendlingsavstånd från New York.

Men under den perfekta fasaden gömmer sig förbjudna känslor, sorg och skam. Merry växer inte upp till den prinsessa hon har alla förutsättningar att bli utan engagerar sig i den revolutionära vänsterrörelsen i slutet av 1960-talet och går under jorden. Ett spännande upplägg men jag känner mig inte övertygad och särskilt kvinnorna känns rätt platta. Med färre än hundra sidor kvar går läsningen trögt.

Jakten på den perfekta läsplatsen

2011-11-07T09:46:00.005+01:00

Hakar på sökandet efter den perfekta läsplatsen som påbörjades av Fabulerat. Andra bloggar som tagit upp tråden är Massor av ord och and then there was Beatrix.

Knäpptyst/Fylld med bakgrundsljud
Jag blir lätt störd av ljud. Lugn musik på låg nivå kan vara okej. Inga intressanta samtal i närheten tack och inget pladder heller.
Bland folk/I ensamhet
Bekväm/Asketisk
Sittande/Liggande
Tyvärr somnar jag alldeles för lätt. Även om jag borde vara utsövd.
Ger mig möjlighet att sitta länge/Kan läsa de fem minuterna jag har över
Det tar alltid några minuter att komma in i läsningen efter ett avbrott.
Plats där jag kan äta eller dricka något/En plats där förtäring inte är nödvändig
Jag gillar att äta. Jag gillar att läsa. Att äta och läsa samtidigt är dubbel njutning.
Ett stammishak/Gärna en ny plats
Så lite yttre distraktioner som möjligt.
Ett ställe med vacker utsikt /Kan ha ögonen i min bok till 100%
Varm och ombonad/Behagligt sval
Behagligt sval låter i och för sig inte heller dumt.
En plats där jag ha myskläder /En plats där jag kan ha på mig något fint
Det är aldrig fel att känna sig lite fin. Jag är alltid lugnare och mer tillfreds när jag känner mig fin.
Bland främlingar/Bland vänner
Vänner är en distraktion. Fast någon jag känner väldigt väl funkar. Någon det är okej att bara vara tyst tillsammans med. Vad skönt det är att hänga med människor som man kan vara tyst med!
Ute/Inne
Definitivt inne. Ingen blåst, bländande sol eller annat väderrelaterat som kan störa koncentrationen.
Hemma/Borta

Det verkar som om jag ska hålla mig hemma ändå. Men ett mysigt stammishak skulle inte alls vara dumt, ett lugnt ställe med soft belysning och där det garanterat finns en ledig skön fåtölj att sjunka ned i. Utifrån den underbara bilden på Evas bokstöd så ser konditori Sturekatten på Riddargatan perfekt ut för min del. Jag har aldrig varit där. Vad säger ni andra?

Lev för evigt som 25 - In time

2011-11-06T09:40:00.009+01:00

Man har sina fördomar och på väg till bion förväntade jag mig inte så mycket. Och Filmstaden Sergel känns mer motbjudande än inbjudande, jag kan inte tänka mig att någon som har passerat femton egentligen gillar de där filmstäderna. Men biosugen sambo bjöd på biljetten och undertecknad fick sig en överraskning när In time (regi Andrew Niccols 2011)visade sig vara två timmar spännande underhållning.

Tidsväktaren i In time lever efter sin inre övertygelse om systemets förträfflighet; en nitisk och omutbar yrkesutövare som tjänar övermakten och inte ägnar sig åt grubblerier kring social rättvisa - trots en bakgrund i gettot. Hans mission blir att stoppa tidsbrottslingarna Will Salas och Sylvia Weis, vars verksamhet riskerar att få direkt samhällsomstörtande konsekvenser. För samhället bygger på att tillgångarna är ojämt fördelade.

Ingen åldras efter 25, så hustru, svärmor och vuxna dottern ser jämngamla ut. Uttrycket "I have no time" får en delvis annan innebörd när betalningsmedlet inte längre är pengar utan tid. Det betyder att rika kan leva för evigt, medan de lågavlönade möter varje ny dag med vetskapen om att den kan bli deras sista. På gatorna ligger döda som har misslyckats med att fylla på sina tidsklockor. Will blir hjälplöst vittne till mammans död och uppfylld av sorg och vrede beslutar han sig för att ta hämnd på samhällets överpriviligerade. Tack vare en förmögen självmordskandidat förflyttar sig Will till den mest exklusiva tidszonen. Där lära han känna överbeskyddade överklasstjejen Sylvia, som ansluter sig till hans kamp och vars löpstil på högklackat imponerar.

Fram till januari visas porträttfotografi av vilda djur signerade Nick Brandt på Fotografiska museet.

Fotografiska är minst sagt populärt. Först köade vi för att komma in i museet. Sedan gick vi direkt till nästa kö som var ännu längre, den för att komma in i restaurangen.

Besök på Skogskyrkogården på Alla helgons dag.

Ålderskrisande July, något att se fram emot

2011-11-01T08:03:00.002+01:00

Efter helgens omställning av klockan försvinner dagsljuset lite väl tidigt på eftermiddagarna för min smak. I går gav jag mig ut vid 18-tiden för att springa i ett mörker som sa att det var mitt i natten. En verklig bedrift, med tanke på det motstånd jag känner inför att göra någonting alls så fort mörkret faller, förutom att krypa ner under en pläd med något gott att äta och en bok eller en film.

Men det finns tack och lov ljusglimtar i novembermörkret. Något att se fram emot är coola multikonstnären Miranda Julys nya film The Future som har bioremiär i slutet av månaden. Jag tyckte att Me and you and everyone we know var okej men lite småtråkig när jag såg den för drygt fem år sedan, men jag är verkligen nyfiken på Julys nya historia om ett par som drabbas av 40-årskris. Eftersom det är July som står för manus och regi kan man räkna med att slippa de vanliga utnötta klyschorna.

Loppis, fika och läsning

2011-10-30T19:05:00.004+01:00

Amerikansk pastoral av Philip Roth gjorde sällskap på tågresan till Hälsingland.

Söderhamn har blivit mitt smultronställe för fina loppisfynd.

Loppis, kakbuffé på Rådhuskonditoriet och annat mysigt fyllde helgen. Trevlig upptäckt på tåget hem var premiärnumret av SJ:s litterära magasin Book i samverkan med en rad bokförlag.

Även jag (Stockholm läser)

2011-10-28T22:49:00.000+02:00

I början av året utsåg Stockholm läser Norrtullsligan av Elin Wägner till 2011 års bok och sent omsider hakade även undertecknad på tåget, tack vare ännu en trevlig kollega. Fyra kvinnor som yrkesarbetar och delar lägenhet kan inte ha varit särskilt comme-il-faut år 1908, långt innan kvinnlig rösträtt, och det i sig är häftigt. Det är häftigt att försöka föreställa sig Stockholm för hundra år sedan. Elin Wägner har ett skämtsamt tonfall och skrev Norrtullsligan för publicering som krönikor i Dagens Nyheter. I år är det många som har läst och hyllat den här lilla boken på 130 sidor och med all rätt, eftersom man bör placera in den i sitt tidsmässiga och sociala sammanhang. Jag avslutar ändå Norrtullsligan med lite känslan av "check", som i nu kan jag bocka av den här också. Får erkänna att jag läste med en viss otålighet. Kanske är det för att jag egentligen bara vill dyka in i ännu en bok av Philip Roth.

Bebis går bärsärkagång på Videoverket

2011-10-27T08:05:00.001+02:00

Det finns slående likheter mellan en bebis och en suput. Det visar Johannes Nyholm i senaste kortfilmen Las Palmas. Handlingen utspelas på en semesterort och rollerna innehas av en ettårig bebis och en rad marionettdockor. Ger det inte en träffande bild av hur det är att få barn, säger mitt biosällskap. Jo. Ingen av oss har visserligen barn, men precis så här måste det vara. Fullständigt kaos, men det är bara att sopa ihop skärvorna och förbereda sig på mer kras.

Videoverket visar kortfilmer en gång i månaden på mysiga Bio Rio vid Hornstull. Salongen var nästan fullsatt igår och visst ger det en extra krydda att filmskaparna själva kan sitta i publiken.

Dom kallar oss mods

2011-10-25T07:35:00.003+02:00

Har sett filmerna förut, men nu såg jag hela trilogin av Stefan Jarl mer eller mindre i ett svep. En kvardröjande olustig känsla vill inte riktigt släppa sitt grepp. I Ett anständigt liv finns ingenting kvar av den där unge killen Stoffe som för kameran i den första filmen berättar hur han gillade att baka som barn. Fortfarande vid liv, fast inte så länge till.

Intro till Dom kallar oss mods (1968)

Tydlig sensmoral känns faktiskt inte fel

2011-10-22T17:54:00.010+02:00

Man brukar säga att varje ny generation har som plikt att revoltera mot tidigare generationer och inte bara stillatigande acceptera traditionen för dess egen skull. Det är nog gott, men så är förmågan att vara försonlig också. I Philip Roths roman Indignation finns en tydlig sensmoral och även om redan titeln avslöjar en del så är det i de avslutande meningarna den blir uttalad. Jag gillar det faktiskt.

Indignation är en av Roths senaste romaner. Den kom ut i svensk översattning tidigare i år och är den första bok jag läser av Roth. Det är en till synes enkel berättelse, men den vilar på svarta avgrundsdjup. Marcus Messner berättar om sin tid vid ett college i Ohio under det tidiga 1950-talet. Koreakriget pågår för fullt och utgör ett reellt hot mot alla unga friska män. Marcus är som jude inte välkommen som medlem i alla studentföreningar, men han avvisar även de få som faktiskt bjuder in honom. Han kommer inte från priviligerade förhållanden, föräldrarna äger ett slakteri och en köttbutik i Newark, och redan från början odlar han sitt utanförskap. All tid och kraft satsar han på studier och extrajobb på ett värdshus, där gästerna ibland ropar jude efter honom. En dag blir Marcus kallad till dekanus som vill diskutera hans asocialitet och bristande tolerans mot andra.

Indignation är en perfekt bokcirkelbok med sitt format på 185 sidor och många trådar som kan bli ett underlag för samtal. Jag tänker läsa mer av Philip Roth, Amerikansk pastoral väntar. Men först ska jag läsa ut Norrtullsligan av Elin Wägner, som jag påbörjade innan jag tog en paus och satte tänderna i Indignation.

Konferens, sushi och bio

2011-10-13T21:30:00.006+02:00

En bra dag. Efter att ha varit på en konferens om lättläst och klarspråk i city hela dagen fortsatte kvällen med sushi och bio på Söder. Det kan vara svårt att förstå hur någon kan bli så hängiven den politiska kampen att man väljer bort sitt eget barn.Det är vad Gudrun Ensslin gör. Det finns ingen plats för privatliv konstaterar hon kyligt i en scen. Hon har precis släppts ut ur häktet efter att ha deltagit i ett bombattentat mot två varuhus i Frankfurt. Det är inte sonen hon söker upp, utan sin älskare Andreas Baader.

Motståndets tid i regi av Andreas Veiel utspelas under 1960-talet och handlar framför allt om kärleksrelationen mellan Gudrun och Bernward. Paret lär känna varandra som helt unga universitetsstudenter, begåvade och ambitiösa, med litteratur som huvudämne. De komplexa och starka känslorna mellan Gudrun och Bernward är oerhört fint gestaltat. De utvecklas åt olika håll, Bernward delar aldrig Gudruns politiska fanatism och synsättet att målet helgar medlen (våldet), men trots det, och trots otrohet och svek, finns en stark bindning. De betyder så mycket för varandra och det är jättefint. Efter att ha sett Motståndets tid är jag nyfiken på att förstå mer av 1960-talets Västtyskland. Skulle verkligen uppskatta ett boktips.

Rio på liv och död

2011-10-12T09:07:00.007+02:00

En kvinna i trettioårsåldern, Özgur, har lämnat sin trygga medelklasstillvaro i Turkiet och lever i Rio de Janeiro sedan två år tillbaka. Hon anlände i syfte att undervisa, men någonting gick fel och i en kort passage beskriver Özgür hur professorn vägrade släppa in henne. Istället skriver hon nu på en roman om staden. I telefonsamtal med sin mor förklarar hon att hon inte kan återvända hem än, inte förrän hon har blivit klar med Rio. När nu det är. För det är något med Rio. Det är som en kraftig förälskelse. Eller ett gift. Som bryter ned henne. I Rio finns lust och passion, men framför allt ett kaos av kriminalitet, våld, droghandel, prostitution och kåkstäder. Vissa områden är direkt livsfarliga att sätta sin fot i, men vem som helst kan ha otur att befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Som ensam kvinna och gringa är man extra utsatt.

Staden i den röda kappan av Asli Erdoğan är svart och olycksbådande.Och väldigt bra. En roman ovanlig inte bara i hur den skildrar våldet och fattigdomen, utan för att den berättar om en kvinna utan relationer som driver ett konstnärligt projekt. Bara korta minnesglimtar av män hon mötte under sin första tid i Brasilien, relationer som är överspelade. För nu är Özgur ensam. Det är hon och Rio. Hon driver omkring på Rios gator och det hon bevittnar och upplever där bearbetar hon i sin roman som blir allt för henne, när känslan av hot och undergång växer sig allt starkare.

Tänk att hitta den perfekte vännen

2011-10-08T11:18:00.014+02:00

Inledningsnovellen i Jonas Karlssons novellsamling Den perfekte vännen är en rörande berättelse om allas vårt behov av en flock där vi kan känna oss självklara. Där vi får en kontur och utrymme, istället för att drabbas av en känsla av upplösning. För vissa kanske en självklarhet, för andra en dröm.

En man i fyrtioårsålden har av en slump mött en gammal bekant. Det är ett möte av ömesidig igenkänning och sympati. De båda utbyter telefonnummer och bestämmer att ses igen. Medan kvinnan han lever tillsammans med alltid har varit omgiven av vänner, människor hon känt sedan barnsben, är han en enstöring. Hennes vänner har blivit hans, men det är inte till honom de ringer och bestämmer fika. Men som alla andra har han behov av en kompis att kalla sin egen. Helt oväntat kan han nu ringa hem och berätta att han blir sen från jobbet eftersom han ska ta en öl med en gammal kompis.

Det finns solk i glädjebägaren. Han har inte en aning om vem den andre är. Inte för sitt liv kan han minnas hur och varifrån de är bekanta med varandra. Men hur fråga en sån sak och därmed riskera en spirande fin vänskap med någon man genast fattat tycke för?

Sedan reflekterar jag över titeln igen. Finns det något sådant som en perfekt vän? Nja knappast, för vem är perfekt och är det inte så att riktig vänskap förutsätter acceptans för den andres svagheter och tillkortakommanden? Drömmen om en vänskap där allt är självklart och enkelt kanske inte kan bli annat än en dröm.

Det är stillsamt och anspråkslöst berättat och ändå ryms så mycket i detta lilla format; glädje, sorg och längtan efter identitet och social tillhörighet.

Saker man kan göra istället för att läsa

2011-10-01T08:41:00.012+02:00

Det har ärligt talat gått lite si och så med läsandet på sistone. Jag påbörjade Jenny Diskis Den motvillige resenären men greps av akut svårmod och leda, som förmodligen grundade sig i att jag själv var krasslig när jag läste om Diskis tunga sinnesstämning under en sjukdomsperiod på Nya Zeeland.

Jag lade Diski åt sidan och plockade istället fram loppisfyndet Offret av Saul Bellows (1950), med ett som förmodligen kan kvalificera sig som världshistoriens tråkigaste 1970-talsbokomslag. Men man ska inte döma hunden efter håren eller hur det är man säger och Bellow är en av de författare som under lång tid ruvat i mitt bakhuvud som potentiell kandidat för en liten närstudie. Jag har föreställt mig honom som en mix av andra judisk-amerikanska författare från samma tid, det vill säga mina gunstlingar Joseph Heller och Isaac B. Singer i bästa dagsform (i Singers fall Skuggor över Hudsonfloden), men inledningen av Offret är ofantligt träaktig och ålderdomlig. Kanske är det Augie Marchs äventyr (1953) jag ska börja med, beskriven av gamla kära Wikipedia som en pikaresk?

Och nu har jag en uppdaterad plan för helgens läsning. En av mina trevliga och belästa kollegor kom förbi och placerade omtänksamt en bok på mitt skrivbord under gårdagen. Det visade sig vara Staden i den röda kappan av turkiska författaren Asli Erdoğan och jag kan rapportera att de första sidorna känns jättespännande och vitala. Erdoğan är för mig ett helt okänt namn, men omslagsfliken upplyser om att hon hyllats både i Turkiet och utomlands och romanen jag har till låns kallas det stora litterära genombrottet.

Tyvärr finns det hundra andra saker man göra under två lediga dagar istället för att läsa, helgen är alldeles för kort och det irriterar mig. Det pågår en massa roliga konstgrejer i Stockholm just nu, till exempel så har Liljevalchs konsthall vernissage för utställningen Helvete idag (lördag). Med namn som Dick Bengtsson och Jenny Holzer. Dessutom ska köksvägg putsas och målas. Någon (tyvärr jag) bör ta sig i kragen och träna. Mat ska storhandlas. Disk ska diskas och golv dammsugas, tidningar kånkas till grovsoprummet (har äntligen fått till helgprenumeration av Dagens Nyheter, fast igår tryckte tidningsbudet ned Svenska Dagbladet i brevinkastet istället, vilket sänkte det sedvanliga muntra morgonhumöret). Men nu kan jag bocka av uppdatera bokbloggen på listan, klockan är inte ens nio på morgonen och förhoppningsvis lyckas jag klämma in någon timmes bokläsning under både lördag och söndag.

Amy Cutler på Galleri Magnus Karlsson.

Karin Broos ställer ut på Sven-Harrys konsthall.

Så typiskt Paul Auster

2011-09-23T07:21:00.010+02:00

Nicole Krauss är gift med Jonathan Safran Foer och jag läste någonstans på nätet att de bor grannar med Paul Auster och Siri Hustvedt. Jag föreställer mig deras gemensamma parmiddagar. Intellektuell och elegant konversation till det utsökta vinet.

Jag tycker att det är särskilt intressant eftersom Man utan minne är en typisk Auster-historia, eller hur? En man hittas av polisen i öknen, förvirrad och oförmögen att svara på frågor. Det är en väldigt spännande och ödesmättad upptakt.

Senare lyckades man rekonstruera större delen av hans resa med utgångspunkt i de bussbiljetter han hade i fickorna och från några få berättelser av vittnen som kunde minnas att de hade sett honom - en servitris och en motellinnehavare i Dayton - redogörelser som bekräftades av de spöklikt förbifladdrande bilderna av honom som hade uppfångats av övervakningskamerornas rörliga ögon.

Det Austerlika är att vi här har en man som har förlorat sitt liv och allt välbekant och tryggt. Alla händelser efter tolv års ålder är raderade från hans minne. Förklaringen är en tumör som allvarligt har skadat hans hjärna. Samson är trettiosex år och gift med en kvinna han brukade älska men nu är en främling för honom. Han minns inte sin mors bortgång och uppbär en universitetstjänst som han måste lämna eftersom han inte längre kan utföra sina arbetsuppgifter. Ovanpå detta blir han värvad till ett medicinskt forskningsexperiment som går ut på att operera in nya minnen i hjärnan.

Det kunde bli hur bra som helst men bär inte riktigt hela vägen fram för att få toppbetyg av mig. Tyvärr tappar jag intresset nånstans mitt i, det känns inte särskilt angeläget längre. I det stora hela är Man utan minne ändå en bra roman. Den tillhör en typ av berättelser som jag gillar och jag föredrar faktiskt Man utan minne framför den hyllade Kärlekens historia.

E-boksgrejen!

2011-09-21T08:45:00.001+02:00

E-boksproducent intar fjärde plats på topplistan över heta yrken enligt dagens Metro. Kasta ett öga på länkarna nedan och nästa generations e-böcker, de ger en liten inblick i de grejer vi kan förvänta oss inom några år. Vi är många pappersbokskramare, men det är uppenbart att den traditionella boken har fått en tung konkurrent när e-boken maxar sina förutsättningar att kombinera ljud, animation och interaktivitet.

A next-generation digital book (YouTube)

The fantastic flying books of Mr. Morris Lessmore (YouTube)

This is England 86

2011-09-19T08:37:00.002+02:00

Nej, nej, nej! Första avsnittet av This is England 86 var inte rolig. Tramsigt bröllopsstrul när Lol och Woody ska gifta sig och hela kompisgänget bullrar fram och liknar en glad cirkus. Biofilmens kvaliteter är som bortblåsta. Besvikelsen är stor.

Yes, älska förstameningar!

2011-09-18T08:23:00.020+02:00

Slutmeningar intresserar mig inte alls, men förstameningen är ofta det som avgör om jag väljer en bok eller inte. Den anger tonen och avslöjar om författaren och jag är en bra kombo. Så känner jag i alla fall. Ger förstameningen mig en riktigt bra feeling så blir jag lycklig som ett barn på julafton, full av förväntningar. Men en bra inledning är förstås inte en garanti för att boken kommer att få en plats i mitt hjärta.

It was Adam Appleby's misfortune that at the moment of awakening from sleep his consciousness was immediately flooded with everything he least wanted to think about.

En lovande inledning på en roman som i sin helhet var ojämn och lite tramsig, The British museum is falling down av David Lodge.

Jag kom tyvärr aldrig igenom Räddaren i nöden av J.D. Salinger, en bok jag vet att många älskar, men den står i min bokhylla (så det finns hopp) och jag gillar hur den börjar:

Om ni verkligen vill höra den här historien, så väntar ni er väl att jag ska börja med att tala om var jag föddes, min usla barndom, vad mina föräldrar sysslade med innan jag kom till världen och sånt David Cooperfield-larv, men jag känner inte för det.

Den hemliga historien, Donna Tartts bok som utspelas på ett college i nån avkrok i USA, älskade jag och i synnerhet hur Richard Papen presenterar sig själv i kapitel 1:

Finns det som man brukar kalla "den ödesdigra misstaget", den där iögonenfallande mörka sprickan som löper tvärs igenom ett liv, utanför litteraturen?

Ibland är det andrameningen som verkligen fångar ens intresse och ger den där wow-känslan, som i Nånting har hänt av Joseph Heller. Inte för att förstameningen är så illa heller: Jag får spader när jag ser stängda dörrar.

Till och med på arbetet, där det går så bra för mig nu, kan emellertid blotta åsynen av en stängd dörr göra mig livrädd för att nånting fruktansvärt händer därinne som kommer att få tråkiga följder för mig [..]

Om förstameningar i Dagens Nyheter (2011-09-17)

Hata förorten

2011-09-16T07:27:00.005+02:00

Mer film: Jan Halldoffs hata-förortenfilm Stenansiktet från 1973 visades på Filmhuset igår. Med influenser från A clockwork orange skildrar den hur ett ungdomsgäng gör blodig hämnd på politiker och stadsplanerare med ansvar för miljonprojekten. Gubbar som själva bor i pittoreska faluröda stugor och villor, på betryggande avstånd från sovstäderna. Tesen är: betong och storskalighet föder mänskliga monster.

Jag är svag för svensk 1970-talsfilm och eftersom jag under fem år bodde i Vårberg var det kul att så många scener var inspelade i Skärholmens centrum! Långt innan inglasning och SKHLM.

Postpunk, polotröjor och fotbollshuliganism

2011-09-11T08:54:00.007+02:00

Vem Carty är och varför får man egentligen aldrig veta. Systern, fadern och Carty besöker mammans grav på lördagarna och Carty springer därifrån för att hinna med pendeltåget till veckans match. Nej, han spelar inte själv, hans funktion består i att häva öl och slåss. 19-årige Carty är, trots kontorsjobb och propert yttre à la lägre brittisk medelklass, en fotbollshuligan som njuter av att dela ut slag och sparkar mot andra våldslängtande män. Åsynen av blod får honom att dregla av lust. Men han älskar sin hemkära och söta lillasyster och lider av att upprepade gånger svika hennes förtroende.

Carty har med andra ord både en kärleksfull familj och ett hem. Han har en morbror som bjuder med på ett glas efter jobbet och ger välvilliga råd till den ungdom som fortfarande har dörrarna öppna och möjligheterna kvar att göra någonting av sitt liv. Mänskligheten består enligt honom av två kategorier; de som är med om att forma framtiden och de som väntar på att något ska hända.

Carty vill desperat att något ska hända. Svarta polotröjor, dufflar, konstskolestudier och musik av Joy Division och the Cure kan tyckas rimma illa med fotbollshuliganism, men Carty och Elvis förenar denna motsägelsefulla mix. Elvis drömmer om Berlin och eftersom han är hemligt förälskad i Carty och bara kan fantisera om gensvar anklagar han honom för att vara oromantisk. De berusade tjejer som bjuder ut sig på baren intresserar inte Elvis, men Carty tar för sig. Elvis står en bit bort med mörk blick och med sin längtan efter sublima upplevelser flörtar han istället med självdestruktivitet och droger. Elvis lever till synes ensam och hemma hänger en repsnara från taket, som en lovande möjlighet, en utgång från en existentiellt sett otillfredsställande tillvaro.

Det var Bibliotekarierna som tipsade om Awaydays av Pat Holden och drog paralleller till två filmer som jag uppskattar, Control och This is England (särskilt den sistnämnda). Det är England 1979 och Stephen Graham, Combo i This is England, har en liknande roll i Awaydays. Jag är verkligen svag för den här typen av filmer och Awaydays är riktigt bra. Blev dock inte så berörd som jag hade hoppats. Förgäves väntar jag på ett ögonblick när någon av karaktärerna oväntat krackelerar, så att förståelsen av den kan fördjupas. I This i England är det just Combo (den nyckfulle, manipulative och obehaglige killen som återvänder till gänget efter ett flerårigt fängelsestraff) som står för ett sådant ögonblick när tittaren plötsligt får en glimt av bottenlös sorg och smärta. Carty är och förblir en obegriplig kille, Elvis också.

Awaydays är baserad på en roman av Kevin Sampson.

Don DeLillo-feeling

2011-09-10T08:26:00.002+02:00

Vi är tusen man och våra strålningsdosimetrar är blossande röda, som kinderna hos flickor som just blivit kyssta.

Dricker rooibos och läser de första sidorna av Man utan minne av Nicole Krauss. Prologen är nästan DeLilloansk och med det menar jag att texten har en suverän undertryckt dramatik och mättnad. Året är 1957 och tusen meniga bussas ut i öknen för att bevittna sprängningen av en bomb, tio gånger så stor som den över Nagasaki.

Lovande, minsann.

Kan tillägga att jag läste de första trettiofem sidorna av Sarah Waters Nattvakten och det är lite tidigt att ge upp så snart, men shit, vad tråkigt! Som nån slags flickroman från 1951. Utgår från att det är avsiktligt, men jag är inte road.

Efter detektiverna, Amulett

2011-09-06T20:48:00.006+02:00

Nej jag kände inte till Amulett förrän nu, men det är en slags fortsättning Roberto Bolaño skrev på De vilda detektiverna och romanen ges nu ut i svensk översättning av Bonniers. I gårdagens DN (5/9-2011)beskriver Gabriella Håkansson den som magisk och ett av samtidslitteraturens mest säregna kvinnoporträtt.

Huvudpersonen är en papperslös kvinna som dyker upp redan i "detektiverna", men då som en av många röster. Hon, Auxilio Lacouture, berättar på några sidor sin historia; hur hon blev kvar på en av institutionens toaletter i tio dagar efter den mexikanska polisens stormande av universitetet 1968 och då, inlåst i det där lilla utrymmet, börjar hon att skriva.

Och jo jag gillar Bolaño, men noterar ändå tacksamt att denna roman har ett betydligt blygsammare format än "detektiverna", det vill säga: 191 sidor. För mitt mål just nu är att ta mig igenom de allra allra sista sidorna av De vilda detektiverna.

Gabriella Håkanssons recension av Amulett i DN

Ännu en tjockis inhandlad

2011-09-05T09:01:00.000+02:00

Var en av många som besökte jätteloppisen i Aspudden igår och för en femma inhandlade jag De välvilliga av Jonathan Littell. Drygt niohundra sidor. Den får väl stå i bokhyllan och se fet ut tills jag har lust att ge mig på en ny tjockis. Har inte riktigt fått till en skön läsrutin den sista tiden och har fortfarande inte kommit igenom De vilda detektiverna. Hundra sidor kvar ungefär. Det börjar kännas segt.

Djupdykning i litterärt kaos

2011-08-30T20:41:00.011+02:00

Jag befinner mig i bråddjupet mellan bokpärmarna av Roberto Bolaños De vilda detektiverna och fungerar som mottagare för ett oändligt antal röster och berättelser. Jag vet inte om det gömmer sig något outtalat här som jag borde fatta, men det gör jag i så fall inte. I själva verket begriper jag inte särskilt mycket alls. Men jag tänker att det är såhär livet är, fångat i ett litterärt konstverk; kaotiskt, förvirrat, slumpmässigt, fyllt av disparata händelser. Det är mänskligt, gripande och komiskt. Gemensamt för de många rösterna är förstås att de har någon slags förbindelse med den kollektivgrupp som kallar sig själva inälvsrealisterna.

Och sedan kom en kille och sa att minibussen som skulle köra oss till flygplatsen stod utanför hotellet, och jag sa, bra, då går vi, men först tittade jag på don Pancracio som redan hade krånglat sig ner från barstolen och såg på mig med ett leende, som om jag hade hittat lösningen på gåtan. Men jag hade inte hittat eller förstått eller gissat någonting alls, så jag sa: den där gåtan er vän gav er, don Pancracio, vad var lösningen? Och don Pancracio tittade på mig och sa: vilken vän? Er vän, sa jag, vem det nu var, Miguel Ángel Asturias eller vem sjutton som helst, den där gåtan om poeten som går vilse men överlever. Jaså den, sa don Pancracio, som om han vaknade till, jag kommer faktiskt inte ihåg, men var inte orolig, poeten dör inte. Han går under, men han dör inte.

Fastnade för utdraget ovan, det är något underbart och på något sätt lite komiskt över det.

Har vid det här laget skaffat mig några favoriter bland de berättarröster som återkommer. Xóchitl har trätt fram som en färgstark individ. Efter skilsmässan börjar hon frenetiskt att arbeta på sin poesi och får via den jobb som journalist och tidningskrönikör. Systrarna Font fastnade jag inte mycket för, de figurerade framför allt i Juans historia, men deras far Joaquin, som hamnar på psykiatrisk klinik, är intressant. Några av de andra har jag inte lyckats få grepp om. Jag försöker att inte stressläsa, men det är svårt att låta bli emellanåt med så många hundra sidor att plöja. Men det här är en roman som virvlar fram.

Skickade iväg en ny beställning till Adlibris, men erkänner: först loggade jag in på Klarna och senarela fakturadatum på FÖRRA bokbeställningen, som jag under helgen, till min bestörtning, insåg att jag GLÖMT. Schysst av Adlibris att i en påminnelse via mail erbjuda möjligheten att skjuta fram fakturadatum. Toppen för senildementa virrpannor. Som jag i det här läget inte kan förneka att jag är då och då.

Men igår tog jag faktiskt omvägen förbi stadsbiblioteket på Sveavägen, kors i taket, och påminde mig om att det faktiskt funkar fint att LÅNA också... Ibland har jag faktiskt fler ärenden till kvarteren däromkring och hyser gott hopp om att lyckas återlämna i tid också. Så jag lånade med mig Sarah Waters Nattvakten hem. Som alltså blir nästa bok till rakning... när jag har lyckats bita mig igenom Roberto Bolaños tjocklunta...

Böcker i massor på Drottninggatan

2011-08-21T21:27:00.010+02:00

Böcker, böcker, böcker, fantastiskt många böcker var till salu längs Drottninggatan idag! Gårdagens trista regnväder hade tack och lov dragit bort och det var en hel del människor som trängdes kring borden. På vissa ställen fanns pocketböcker för 10 och till och med 5 spänn.

Fyndade tre böcker för den nätta summan av 40 kr: Offret av Nobelpristagaren Saul Bellow, Den svarta prinsen av Iris Murdoch och Konsten att vara snäll av Stefah Einhorn (har tänkt läsa ett tag). Hade gärna gjort fler fynd, men efter 1,5 timmes genomgång av boklådor började min uthållighet att sina och den härliga upptäckarlusten ersättas av den där jobbiga "jag-står-inte-ut-känslan" som ofta dyker upp efter viss dos av folkträngsel. Så istället blev det fika med god vän som också bokshoppade och sedan åkte jag hemåt med mina tre små pärlor i väskan. Men visst hade det varit trevligt om man kunde göra det här oftare?!

Liv, lust och poesi

2011-08-19T06:45:00.018+02:00

Roberto Bolaños roman De vilda detektiverna sprudlar av inspirerande energi och dekadent bohemliv med konstnärliga förtecken. Språket, med satser åtskiljda av kommatecken istället för punkt, driver upp tempot, jag gillar! Första delen utspelas 1975 genom Juans dagboksanteckningar. Som nybliven student blir han genom en slump upptagen i inälvsrealisternas skara, en grupp ungdomar som drömmer om att göra ett outplånligt avtryck i samtidslitteraturen och, så att säga, sätta den mexikanska litteraturen på kartan. Det här är jag svag för; konstnärssjälar som brinner och längtar efter att leva ut sin konst och intellektuella studenter, men romanen har en politisk dimension också som handlar om Mexiko som land.

Juan överger studierna illa kvickt och driver istället omkring i Mexico City (den lilla byn med 14 miljoner invånare, som han kallar den någonstans), med huvudet uppfyllt av tjejer och poesi. Den märkliga familjen Font är en samlingspunkt för kretsen kring inälvsrealisterna, den labile och oberäknelige fadern till trots, och Juan dras till äldsta dottern Maria. Efter att ha lärt känna servitrisen Rosario flyttar han dock strax in i hennes hyresrum. När hon går till jobbet söker Juan upp stammishaken i hopp om att träffa vännerna eller kanske skapa lite poesi.

Del två sträcker sig över perioden 1976-1996 och bär fram en kör av röster; vänner och bekanta i och omkring inälvsrealisterna. Det är oro, vildsint och spännande, ett virrvarr av namn och berättarperspektiv, ganska så svårt att hålla reda på alla personer så det är nog en fördel att försöka sträckläsa del två. Jag har hittills bara läst 80 sidor av drygt 500. Och eftersom jag har tjuvkikat framåt i boken så vet jag att Juan återvänder först i del tre, det vill säga på sidan 665...

Krauss och Bolano

2011-08-11T18:44:00.008+02:00

Jag brukar påstå att jag inte gillar feel-good. Men så enkelt är det förstås inte. För visst mår man ganska bra av Kärlekens historia? MEN det fina konstrasteras mot en relief av förlust och sorg och det gillar jag. Utan svärta inget ljus. Och så gillar jag att där finns ett stort mått av ironi. De sista sidorna är kanske lite summariska, men jag läste Kärlekens historia i ett rasande huj och som helhet är den jättebra. Efteråt kan jag inte låta bli att undra lite över den där livslånga kärleken till Alma, som är alla flickor, eller kvinnor, och Alma betyder ju också själ. För Leo Gursky blev den förlorade kärleken den ljuvaste och mest fascinerande, den Alma (själ) som försvann ifrån honom. Den kärlek som bar frukt och blev en son han aldrig vågade möta, men alltid längtade efter.

Nu har jag gett mig på tjockisen De vilda detektiverna av Roberto Bolano, han som senare skrev 2666 (som också står i bokhyllan och påbörjades tidigare i år, men måste erkänna att det tjocka formatet fick mig att baxna). Har bara hunnit läsa några sidor, men gillar hur romanen börjar; på en skrivarkurs för blivande poeter vid humanistiska fakulteten vid universitetet (i Mexico City, tror jag). Och de första meningarna! Inledningen är viktig, kollar alltid de första raderna innan jag hugger en bok.

Jag har fått ett hjärtligt erbjudande att gå med i inälvsrealisterna. Jag har förstås tackat ja. Det var ingen invigningsceremoni. Bättre så.

Choklad och Nicole Krauss mildrade söndagsångest

2011-08-08T18:09:00.006+02:00

Årets sommarsemester är slut och sinnesstämningen var lite i obalans inför första arbetsdagen på fem veckor. Sökte tröst i mjölkchoklad och bokpaket från Adlibris. Den bok jag direkt kastade mig över var Kärlekens historia av Nicole Krauss. Ett flertal bokbloggar har varit lyriska över den, exempelvis Pocketblogg, Bokmania och Bokpärlan och själv sjönk jag ned i soffan och avverkade raskt sextio sidor och ville läsa mer. Med ett lätt ironiskt tonfall ger berättaren, den äldre mannen Leo Gursky en på samma gång lustig och sorglig bild av sig själv. Han lever ensam med sin rädsla för döden i en lägenhet i New York och ställer till med små oskyldiga uppträden på kinarestaurangen och i skoaffären för att slippa känna sig så osynlig. Små saker, som att tappa växelpengarna på golvet och sedan lägga sig på alla fyra för att plocka upp dem:

Det enda jag vill är att jag inte ska dö en dag då ingen såg mig.

Det är både gripande och sympatiskt. Och ärligt talat, vem som bott ensam har inte någon gång för sig själv undrat hur länge man skulle kunna bli liggande innan någon saknade och hittade en? Tack och lov finns gode vännen Bruno i samma hus, mannen med ett par gigantiska damglasögon på näsan.

Efter drygt femtio sidor träder den unga flickan Alma Singer in i romanen och berättar om familjen. Om sin mor och far säger hon:

Hon slarvade alltid bort saker och ting. "En vacker dag", sa hon, "kommer jag att slarva bort mitt huvud." Jag försökte föreställa mig hur det skulle gå om hon tappade huvudet. Men till slut var det far som tappade allting: vikten, håret och flera inre organ.

Den ständiga växlingen mellan ironi och tragik är underbar.

Har böcker så jag klarar mig ett tag, men funderar redan över hur nästa bokbeställning ska se ut... Kände mig ett tag sugen på Boktjuven - Pocketpinglorna och Fru E gillade, Bokhora gjorde tummen ned - nu vet jag inte längre. Lillsyster läste Robin Sharmas livsfilosofiska bok Munken som sålde sin ferrari när vi sågs i helgen och efter att ha bläddrat lite i den är jag övertygad om att jag vill ha! Tyvärr inte utgiven i pocket. Sedan överväger jag Anna Karenina av Leo Tolstoj (det där om att lyckliga familjer liknar varandra och olyckliga familjer gör det inte dyker upp här och var och figurerar både i Igelkottens elegans och Kärlekens historia) som finns utgiven av Norstedts i jättefin storpocket. Och kanske borde jag (äntligen) beställa något av Philip Roth...?

Sött och surt

2011-08-07T14:16:00.001+02:00

Väljer att lyda översättarens uppmaning, så jag gör en paus efter första delen av Döda själar. Jo, det finns faktiskt en uppmaning om att inte läsa första och andra delen i ett svep (men min paus blir nog i ärlighetens namn lite längre än någon dag). Andra delen på drygt 150 sidor är tyvärr ofullbordad och fragmentarisk, eftersom Gogol brände manuset innan sin död. Utifrån olika kvarlämnade utkast har andra satt ihop en version av del två. Det var underhållande att läsa om Tjitjikovs affärer med giriga godsägare och människans låga sidor - enfald, egenkärlek och snålhet, för att nämna några exempel - får verkligen blomstra i Gogols ganska absurda historia. Måste erkänna att jag inte var en riktigt lika engagerad läsare av de avsnitt som beskriver de sysslolösa, fåfänga stadsdamernas kotterier och tumultet kring den vildsinta ryktesspridning som kommer i svang angående Tjitjikovs ärenden. Det blev efterhand lite mäktigt, så som en riktigt fet och söt dessert kan bli, hur ljuvligt den än smakar i början... Undrade om jag skulle få klarhet i varför Tjitjikov egentligen är så mån om att förvärva äganderätten av alla dessa livegna som redan trillat av pinn, men hans syften tydliggörs så småningom.

Och jo, jag VET att jag inte läser deckare, så jag ska inte bre ut mig alltför mycket om de sidor jag läste i Håkan Nessers De ensamma, men snälla, kan jag inte få... bara gnälla lite litegrann...?! Hittade boken under några dagars vistelse hos föräldrarna i Östergötland. En grupp studenter i Uppsala i slutet av 1960-talet kändes rätt spännande, det finns ju inte direkt en uppsjö av svenska romaner som utspelas i universitetsmiljö. Jag har heller ingenting emot mordutredningar och poliser, allt jag begär är en välskriven historia. Men, GÄSP!! "Människan är outgrundlig" säger en av romanpoliserna, men inte i den här deckaren. Karaktärsbeskrivningarna är olidligt platta och det där överpedagogiska sättet att snabbt göra nedslag i deras biografier för att effektivt förklara vilka de är, det är så skolmässigt att jag nästan dör av leda. Efter hundra sidor fick det vara nog för min del.

Superfina Vadstena. Hade en jättemysig heldag!

Kvällsvila med tidningsläsning invid stranden i Motala.

Semester i Dalarna och Hälsingland

2011-08-02T08:50:00.006+02:00

Läsning på tåg. Ibland är det dock intressant att tjuvlyssna på medpassagerarnas samtal istället...

Picnick med mumsig fruktsallad i Söderhamn

Har haft några sköna semesterdagar i Dalarna och Hälsingland. Som följeslagare fick Nikolaj Gogol vara med. Och tänk att en gammal ryss från 1840-talet kan vara så lättsam och kul - Döda själar överstiger mina förväntningar med råge! Jag GILLAR det gamla litterära greppet med en pratig författare, som kommenterar händelseförloppet och då och då gör små till synes spontana utvikelser i angränsande ämnen... Men eftersom semestern just nu bjuder på så många andra trevliga förströelser än läsning har jag inte kommit mer än halvvägs genom bokens femhundra sidor.

Sommarens ryska klassiker

2011-07-26T08:05:00.008+02:00

Sommarens ryska klassikerläsning har härmed påbörjats och består av Döda själar. Nikolaj Gogol. Jag har läst de första två kapitlen och roats av den babbliga allvetande författaren och Tjitjikovs sociala framgångar i den lilla staden dit han nyss kom som främling. Många namn att hålla reda på dock.

Nytt bokpaket från Adlibris på väg. Denna gång med fyra pocketböcker: Kärlekens historia av Nicole Krauss, De vilda detektiverna av Roberto Bolano, Smaken av Muriel Barbery och Den motvilliga resenären av Jenny Diski. Intressant under-streckare i Svd (25/7-11), Skrivandet och konsten att göra ingenting av Emma Eldelin, fick mig att inkludera Diski i beställningen.

Och vad gör man när SMHI utlovar ostadigt väder? Jo man tar vägen förbi Casablanca och hyr en eller två DVD-filmer. Och glädjer sig åt att bröderna Dardenne har valt att ägna sig åt film...

Sedan jag såg Sonen (2002) på bio hyser jag det största förtroende för Dardennes filmkonst och Lornas tystnad (2008) är om möjligt ännu bättre. Det är något med Dardennes berättarteknik som skapar en särskilt stark under-huden-känsla. Trots, eller förmodligen tack vare, det dämpade och nedtonade filmiska berättandet, befriat från klyschor och sentimentala lösningar. Med en mindre väl utförd filmkonst skulle publiken lätt gripas av antipatier mot Lorna, när hon i inledningsscenerna envist avvisar sin narkotikaberoende makes bönfallanden om hjälp. Men nej, man förstår att det finns ett före här och nu, en bakgrundshistoria, och att där finns smärta. Fantastiskt skådespeleri är förstås avgörande. Lorna är inte känslokall och hänsynslös utan en människa som försöker överleva en outhärdlig livssituation.

Mellan Lorna och den man hon är gift med finns en sympati och embryot till vänskap, till och med kärlek, men hon är fångad i ett nät som det är omöjligt att dra sig ur på ett enkelt sätt, åtminstone om hon vill vara säker på att få ha livet i behåll. Äktenskapet är ett arrangerat skenäktenskap och när Lorna äntligen får sitt belgiska uppehållstillstånd måste skilsmässan ske så snart som möjligt. En ryss står på tur för nästa giftermål och det är stora pengar inblandade.

Eftersom Dardenne gör film så bra blir det en njutning att se Lornas tystnad, men en varning är på plats: detta är ingenting för känsliga feel-good-kramare.

Frukost. Bästa stunden på dagen.

Minnen från Amsterdam. Måleri av Esiri Erhereience-Essi på galleri Ron Mandos på Prinsengracht. Mjölkpigan av Vermeer. Anne Frank.

Härligt matiga pannkakor till lunch på Pancake Bakery, Prinsengracht.

Äventyr och kärlek

2011-07-25T09:08:00.015+02:00

Underbara hus, kanaler, cyklar och vintagebutiker, inte minst superfina Unicorn boutique på Tweede Tuindwarsstraat i stadsdelen Jordaan. Med i bagaget till Amsterdam följde Sarah Waters roman Kyssa sammet*. Hemma igen har jag fortfarande drygt 60 sidor kvar att läsa, men jag kan berätta att jag gillar! Jättemycket! Det här är precis min cup of tea; en klassisk äventyrsroman fylld av berättarlust och med inslag av skön pikaresk-känsla! Här finns kärlek, lust och goda vänners svek. Godhet och ondska. Högt och lågt. Lek med identiteter och könstillhörigheter. Kan det bli bättre?? Personligen tycker jag att det är underbart!

Tjugoåriga Nancy Astley är den kantstötta hjältinnan som helst dressar upp i herrkläder och älskar kvinnor. Hon lämnar barndomshemmet i Kent för att följa sin flickvän, teaterartisten Kitty, till London och arbeta som påkläderska. Snart uppträder hon själv på scen och tar emot publikens beundran. Framgångssagan får emellertid ett abrupt slut och hisnande förvecklingar förflyttar Nancy genom stadens samhällsklasser, från fattigaste bottenskikt till förmögna hem. För att försörja sig börjar hon dra in pengar som glädjegosse. Nu har jag som sagt bara ett fåtal sidor kvar och det återstår att se vad som blir av Nancy.

* Oki, nu vet jag vad titeln syftar på... (Frossa i böcker läser och lär)

Hellre kvalitet än kvantitet

2011-07-13T08:50:00.005+02:00

Det verkar inte heller i år bli en sommar fylld av sköna bad. Gjorde som bekant ett försök i helgen och så sugen är jag inte. Att färdas med buss i en timme från Slussen och ut på Värmdö för lite avskildhet och lugn, nej det lockar inte heller så värst. Men det gör att jag inte får den rätta sommar-känslan - antingen ska det väl vara tokvarmt eller också ska man helt enkelt vistas ute på landet. Som den lantis jag är längtar jag förstås alltid från stan så här års. Vem gör inte det, förresten? Samtidigt är det ganska skönt att bara vara hemma hos sig själv. Och det är ändå semester och jag har massor av lyxig tid att fylla med läsning! Jag har avslutat Igelkottens elegans och YES, jag älskaden den! Den är så otroligt rik på innehåll. En liten lärdom jag drar av denna underbara berättelse (svår att leva efter men i alla fall) : rannsaka dina rädslor och våga öppna ditt hjärta för människor. Hellre kvalitet än kvantitet tänker jag dessutom: ett fåtal riktigt nära vänner som vill en allt väl gör livet kärt och dyrbart. Det låter lite banalt när jag skriver det så här, men det är uppenbart att påminnelser behövs.

Jag brukar inte känna någon större dragning till romaner som utspelas FÖRR I TIDEN, men "hey", det handlar ju om Sarah Waters! Så nu lever jag ett parallellt liv i och utanför Canterbury under sena 1800-talet. Har läst 22 sidor i Kyssa sammet (vad är det för titel egentligen? Föredrar Tipping the velvet, engelska originaltiteln) nu på morgonen och 18-åriga Nancy har blivit störtförälskad i music hall-artisten Kitty Butler, som uppträder varje kväll i herrkläder. Tänk så roligt att gå på music hall-föreställning varje veckohelg under sin uppväxt! Min egen barndom innehöll ett par filmvisningar i byns bygdegård och under tonåren gick jag väl sammantaget 4-5 ggr på bio inne i stan (fast det berodde mest på ointresse och avsaknad av någon att gå med).

Åååååå, Igelkottens elegans!!

2011-07-12T08:00:00.010+02:00

Det fanns en tid när jag trodde att det här inte var en bok för mig, utan mjäkig feelgood av en sort som jag har svårt att stå ut med. Med det vill jag förklara varför det har dröjt så länge innan jag högg tänderna i Igelkottens elegans, men jag är den första att tillstå: ack så fel jag har haft!!! Det finns säkert hundra passager som jag skulle vilja citera, som exempel på dess filosofiska visdom.

Varför är monsieur Ozu så attraktiv för resten av mänskligheten? Jo, han är nyfiken, klarsynt och generös. Är inte det en knippe egenskaper som vi älskar hos andra och exakt hur vi själva skulle vilja bli beskrivna? Dessutom är Ozu extremt bildad, liksom madame Michel (Renée). En själarnas och intellektets gemenskap uppstår när de båda möts. Renée har skickligt gömt sig under en kostym av trög och obildad portvakt, men hon lurar inte en insiktsfull och inkännande person som Kakuro Ozu. När hennes tunga slinker och hon av misstag citerar Tolstoj i trappuppgången är hon avslöjad. Snart dimper en inbjudan till middag från herr Ozu ned. Underbara man!

När jag pluggade sociologi (för en halv evighet sedan) var Pierre Bourdieu en av mina käraste bekantskaper. Han närstuderade det franska klassamhället och tillhandahöll en extremt klargörande matris, som visar de olika typer av kapital en människa måste tillägna sig om hon vill röra sig uppåt eller nedåt (eller åt sidan) i samhällets hierarki. Smak och bildning är den allra mest avgörande distinktionen. Genom dina kulturella preferenser avslöjar du direkt vem du är och varifrån du kommer (ditt habitus). Vill du avancera klassmässigt är det inte i första hand ekonomiskt kapital du behöver införskaffa, utan kulturellt. Jag tänker ofelbart på Bourdieu när jag läser Muriel Barbery, eftersom det förklarar Renées grundmurade rädsla för att avslöja sin oerhörda bildning. Det vore helt enkelt fantastiskt provocerande för omvärlden om portvakten i lägenheten på nedre botten briljerade med djupa kunskaper i rysk litteratur, holländskt måleri och tysk filosofi.

Drygt 100 sidor kvar och det är härligt!

Semesterkoma

2011-07-11T07:50:00.006+02:00

Har drabbats av stora semesterkoman. Hemmets ordning luckras långsamt upp och diskberget växer, vilket får mig att ifrågasätta nyttan av längre sammanhängande ledigheter. Förmodligen kan det betecknas som ett smärre mirakel att jag ändå lyckades ge mig ut på veckans andra joggingtur igår eftermiddag (skulle gärna påstå att jag ägnar mig åt löpträning, men jogg ligger betydligt närmare sanningen). Efteråt ansåg jag i alla fall (trots rådande omständigheter) att jag med gott samvete kunde sjunka till ro i sällskap av Muriel Barberys roman Igelkottens elegans (Sekwa, 2009).

Klassamhället är en gemensam nämnare för Igelkottens elegans och senast lästa bok. Främlingen i huset av Sarah Waters fick glädjande nog en överraskande avslutning. Precis som jag antytt i tidigare inlägg svalde jag romanen med hull och hår, ja in i minsta lilla kommatecken. Jag gillar det klassiska litterära greppet med en jagberättare mer eller mindre utan karaktärsegenskaper (doktor Faraday), som låter sig uppslukas av händelser utanför sig själv, i det här fallet en överklassfamilj på fallrepet. Tiden är strax efter andra världskriget och Faraday har, trots enkel bakgrund, utbildat sig till läkare med tjänstgöring på den engelska landsbygden. Det är oglamoröst, slitsamt och inte särskilt välbetalt. Som son till en barnjungfru har Faraday otvivelaktigt ändå genomfört en klassresa uppåt, till respekterad medelklass. Han blir familjens Ayres vän och stöttepelare, då den drabbas av en serie mystiska och mardrömslika händelser. Är huset hemsökt? Är det familjemedlemmarnas inre själsliga demoner som terroriserar och bryter ned deras tillvaro? Hur gärna jag än skulle vilja tänker jag förstås ingenting avslöja om finalen.

Trots mina första så fina erfarenheter av Sarah Waters tänkte jag inte dyka direkt på Kyssa sammet utan varva med någonting helt annat och enligt planen ryska klassikern Döda själar av Nikolaj Gogol. Men medan en vän på besök försjönk i efterordet till pocketutgåvan(Ruin, 2011) bläddrade jag i Igelkottens elegans och vips hade jag redan läst både första och andra kapitlen. Därmed var undertecknad fast. Så här beskriver Renée, femtiofyraårig portvakt på Rue de Grenelle nummer 7 sig själv och en sån beskrivning måste man gilla:

"Jag är änka, kortväxt, ful, småfet, har förhårdnader på fötterna och lider vissa självförpestande morgnar av en kadaverliknande andedräkt. Jag saknar utbildning, har alltid varit fattig, försynt och obemärkt. Jag bor ensam med min katt, en fet, loj hankatt, vars enda egenhet består i att han luktar illa om tassarna när han blir irriterad."

Tilltalet påminner om pikareskromanens och här finns också gott om såväl högt som lågt. Kamouflerad bakom ett obildat och vulgärt yttre gömmer sig en bildningsgigant, som i smyg ägnar dagarna åt förkovran i Kant och Husserl. Men till skillnad från i pikaresken företas inga resor land och rike runt, tvärtom - och det behövs heller inte. I ett och samma hus framlever Renée sitt inrutade liv, men detta hus innehåller samhället i koncentrat, med de fattiga och tjänande klasserna i botten (Renée och den portugisiska väninnan och städerskan Manuela) och den välbärgade medel- och överklassen på de övre etagen. Varannat kapitel berättas av den brådmogna och dödslängtande tolvåriga Paloma, som bor med sin familj fem våningar upp. Det finns många likheter mellan Renée och Paloma, exempelvis föraktet för ignorans och inskränkt självbelåtenhet. Har läst 116 sidor och hittills är Igelkottens elegans både spännande, humoristiskt och smart. Och tja, ingen större skada skedd om de där odiskade tallrikarna får vänta lite till...

Strandhelvetet

2011-07-10T08:40:00.076+02:00

Drevviken en dryg vecka in i juli, årets första dopp. Fullt av folk, förstås. En familj hade stuvat in en gigantisk del av bohaget i bilen (bussen?) och underhöll stranden med partyrytmer från cd-spelare. Engångsgrillarna tändes till höger och vänster. Det är sånt här som gör att de dyker upp, fantasierna om ett sommarhus vid vatten. Några långsamma simtag i rent, svalkande sjövatten efter frukost på verandan. Lyxig frånvaro av larmande barnfamiljer. Inga frisbees i huvudet (Vårbergsbadet häromveckan. Barnafadern valde den bekväma strategin att just i det ögonblicket vända blicken åt annat håll. Annars var det ett himla duttande med ungarna, som gång på gång klagade och sa att de hellre ville åka hem.). Gissar att jag delar de här drömmarna med en stor del av mänskligheten - de som inte redan har införskaffat det där sommarstället vill säga. Alla vet ju att de där lyckliga husägarna är för upptagna för att hinna njuta, för alltid är det någon vägg de måste riva, hyvla, spika eller måla. Jag inser att jag trivs alldeles för bra med min lättjefulla tillvaro, fylld av ohämmad läsning. Så jag lutar mig tillbaka på balkongen till min hyreslägenhet och läser de sista åttio sidorna av Främlingen i huset.

Grattis på födelsedagen, syrran!

Hälsingland

2011-07-08T19:17:00.082+02:00

Det händer ganska sällan att jag njuter av en bok så mycket att jag önskar att den inte ska ta slut, men med Främlingen i huset av Sarah Waters känns det precis så. Det är underbart att ha hittat den perfekta semesterläsningen! Kärleken mellan den excentriska och inte så vackra Caroline Ayres och den alldaglige men sympatiske och hårt arbetande Dr Faraday tycks aldrig bli av. Jag ser inte mig själv som en läsare som faller som en fura för romantiska kärleksromaner, men Sarah Waters roman är så välskriven och har fångat mitt engagemang och min nyfikenhet. Både Caroline och Faraday är skuggmänniskor som behöver varandra och förtjänar att bli lyckliga. Ändå vill jag att föreningen dröjer, eftersom vägen dit är så fint berättad. Läs bara denna lilla passage:

"Mitt eget dystra hus kändes lika vagt och obetydligt som dekoren i en teaterpjäs. På nätterna låg jag i min säng, trött men sömnlös, och tänkte på Caroline där hon låg i sin."

Trots allt är jag väl en romantiker som tilltalas av melankoli och längtan. Underkuvad kärlek i kombo med skön spökspänning känns helt rätt för min del. Det gamla huset i förfall, Hundreds Hall, tycks leva sitt eget liv - vad är det för vålnader som regerar det och driver Carolines bror Rod in i vansinne? Jag har kommit till sidan 376 och har således fortfarande många ljuvliga sidor kvar att plöja...

Helena i Bokhora skrev om Främlingen i huset i april 2010

Semesterlättja. Delad läsglädje är dubbel läsglädje.

En mysig vecka i Hälsingland.

Bokpaketet med sommarens läsning, äntligen uthämtat.

Semester!

2011-07-02T06:59:00.016+02:00

Semester. Nymålade balkongmöbler, kaffe och nya trevliga bekantskapen Sarah Waters som gott sällskap. Inget bokpaket från Adlibris synes till ännu, men en kollega lånade mig en trave serieböcker av Nina Hemmingsson, Sara Olausson, Liv Strömquist och Sara Granér.

Grekisk film

2011-06-28T08:20:00.023+02:00

Grekisk ekonomi går visserligen inget vidare, men filmkulturen däremot, den är uppenbarligen hur spännande som helst. Jag kan inte erinra mig när jag såg en grekisk film senast (om någonsin), men senaste tiden har TVÅ starka filmer visats på bio samtidigt och jag har lyckats se båda! Förutom Attenberg (inlägg 16.6.11) Dogtooth - en extremt märklig och skruvad historia om en välbärgad, borgerlig familj som av okända orsaker isolerat sig i jättevillan, inramad av gigantisk trädgård med pool. Stämningen är stilla obehag och olust. Barnen består av tre vuxna, en man och två kvinnor, som ingenting känner till eller vet om världen utanför grindarna. Föräldrarna förser dem med "kunskap" som att katter är ondskefulla odjur och potentiella dödsmaskiner. Den ende i familjen som har kontakt med yttervärlden är pappan. På morgonen vinkar familjen adjö när han högtidligt låter bilen glida genom grinden för att köra till arbetet. Där upprätthåller han lögnen om en rullstolsbunden och depressiv hustru som vägrar ta emot besök. Kärnfamiljen, idyll eller terror?

Det är sällan jag har förväntningar på ny svensk film, men nu på morgonen läste jag att Mikael Lasermannen Marcimain gör långfilmsdebut nästa år. Det kan bli hur bra som helst. Hoppas jag.

2011-06-27T19:29:00.012+02:00

Efter att ha läst 120 sidor i Främlingen i huset (Natur & Kultur, 2010) under midsommarhelgen har jag nu redan loggat in på Adlibris och beställt ännu en pocket av Sarah Waters, Kyssa sammet (2005). Främlingen i huset har visat sig vara exakt vad jag har längtat efter (och alltid längtar efter); en spännande och välskriven underhållningsroman av klassiskt snitt. I beställningen petade jag även in Döda själar av Nikolaj Gogol och Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Det är inga tunnisar, så det är väl läsning som ska räcka en god bit i sommar, gissar jag.

2011-06-19T20:14:00.088+02:00

Kanske var det Drottningen vänder blad (Ordfront, 2008) som vår motvillige svenske monark hade på nattduksbordet när han använde metaforen "vänder blad" på den där presskonferensen i höstas? Av en ren slump inser jag det nu, efter att ha lagt vantarna på Alan Bennetts roman, som handlar om hur den engelska drottningen bokstavligen gör detsamma. Mer och mer motvillig blir hon också.

Det var efter en supertrevlig middag hos Eva från Evas bokstöd i går kväll som jag lånade med mig ett par böcker hem - förutom Drottningen vänder blad även Tomas Bannerheds debutroman Korparna, som väckte min nyfikenhet då Eva nyligen bloggade om den.

Eftersom Bennetts roman är så föredömligt kort (124 sidor och ja, jag råkar gilla korta romaner!) läste jag ut den redan ikväll. Det här är en humoristisk och filosofisk historia som tar sin början när den engelska drottningen förirrar sig in i en bokbuss och av ren artighet går därifrån med en lånebok. Det är en händelse som kan tyckas bagatellartad, men som får långtgående konsekvenser, då den förvandlar drottningen till en hängiven bokläsare och så till den grad att hon börjar försumma sina monarkiska plikter. Läsningen blir ett starkt behov som kopplar sitt grepp om henne och förändrar hur hon ser på människorna omkring henne och det ämbete hon utövar. Drottningen har alltid varit en handlingens kvinna, men läsning, som det står i romanen, innebär att dra sig undan världen. Plötsligt börjar hon se saker utifrån nya, framför allt andras, perspektiv och hon kan förstå deras känslomässiga reaktioner på ett helt nytt sätt. Litteraturen kan ha den typen av effekter på sina läsare. Det förändrade beteendet gör att hovet grips av oro och misstänker att drottningen börjar förlora greppet. "Så gick det alltså till när ett hjärtas uppvaknande förväxlades med begynnande senilitet." Långsamt föds även drömmen om att själv skriva.

Drottningen vänder blad är en bok lätt att gilla, men jag skulle inte svära på att det var den kungen hade i åtanke. Ingenting är å andra sidan omöjligt.

Flera andra bloggar har tidigare läst och skrivit om Alan Bennetts bok, bland andra Bokhora och Pocketbloggen.

2011-06-18T07:38:00.057+02:00

Planeringsdag med jobbet på fantastiska Victory hotel och lunch på lika underbara restaurang Djuret. Mellan fikapauser och bensträckare diskuterades e-boksstandarder med klädsamt bekymrade miner. EPUB?

En helt annan fråga är varför jag har så svårt att engagera mig i Siri Hustvedts romaner? Halvvägs genom Sorgesång kan jag bara konstatera att den gör ett blekt intryck på mig. Berättarjaget, norskättade Erik, är en medelålders psykoterapeut som förälskar sig i den vackra Miranda, som i sin tur är stalkad av sitt ex, en riktig dårpippi beväpnad med en kamera. Faderns brev från 1940-talet, systern Inga med dottern Sonia, Mirandas dotter Eggy... snark!! Ett försök till färgstark karaktärsbeskrivning utgör den stackars Burton, som svettdrypande, rodnande och tafatt får stå i skarp relief till de andra, de svala, attraktiva. Är detta inte väldigt humorlöst och ospännande? Och jag får ändå en känsla av att min grinighet är orättvis. Så dåligt är det väl ändå inte. Mest tråkigt.

2011-06-16T08:07:00.006+02:00

En nästan tom biosalong några dagar efter premiären är visserligen rätt skönt, men samtidigt ledsamt, eftersom en bra film förtjänar större publik än så. Dessutom visas Framtidens melodi (i Stockholm) på mysiga biograferna Zita och Bio Rio, vilket betyder att man slipper sätter sätta sin fot på något av de bedrövliga filmpalatsen. Det här är en ovanlig ny svensk film av Jonas Bergergård och Jonas Holmström och handlar om två medelålders män i utanförskap i Värmland. Janos är trubaduren, Stig managern och tillsammans drömmer de om en musikkarriär. Det går givetvis inte särskilt bra, även om Janos skönsjunger Vem kan segla förutan vind till sin gura. Nä, så mycket vind i seglen är det inte. Med skakig handkamera, nedtonad dramaturgi och abrupta klipp leder filmen i alla fall mina tankar till Sonen (J & L Dardenne, 2002). Dessutom fick jag en känsla av att namnet Janos är en blinkning till kära gamla kultprogrammet Tårtan, kan det möjligtvis vara så?? Det är mest önsketänkande kanske.

Återvände förresten till Zita bara en dag senare och såg den grekiska filmen Attenberg (regi Athina Rachel Tsangari). Ännu en sevärd film. 23-åriga Marina är på väg ut i vuxenvärlden och måste klippa banden till sin pappa, och eftersom han är döende i en sjukdom sker det på ett ytterst smärtsamt sätt. Hon brottas också med det stundvis svårsmälta faktum att vi människor har ett så nära släktskap med djuren.

2011-06-11T10:09:00.002+02:00

Varför är det inte alltid såhär???

2011-06-09T06:06:00.008+02:00

Jag läste aldrig ut Vad jag älskade, men häromdagen köpte jag ändå pocketutgåvan av Sorgesång, trots urfult bokomslag. Jag är ändå lite nyfiken, och ja, det är väl i synnerhet av den anledningen att Siri Hustvedt lever tillsammans med Paul Auster. Nu har jag läst 68 sidor och än så länge känns berättelsen splittrad och blek och ger ingen indikation på att bli någon genomgripande upplevelse.

2011-06-02T08:48:00.002+02:00

Namnet Adam Appleby har förmodligen en signifikant innebörd, men den går mig förbi och det gör dessvärre en hel del i David Lodges satir. Romanen The British museum is falling down utspelas under en enda dag i tjugosexårige Adams liv. Varje morgon beger han sig till museet på sin skoter för att fortsätta det tunga arbetet på Avhandlingen. Forskningsämnet är långa meningar i modern engelsk skönlitteratur. Behöver jag säga att det inte går något vidare?

Dessutom verkar Barbara vara gravid igen, som om det inte räckte med tre barn. Att vara katolik är ingen barnlek och paret Appleby har ingen glädje av att det är 1960-tal och swinging London. Adam har ingen aning om hur han ska klara av att försörja fyra barn och oron rider honom.

Jag borde tokälska den här romanen och visst glimmar den till då och då, den är väldigt brittisk, men ibland mest tramsig. Mest lyckat är avsnittet där Adam överväger otrohet med en sjuttonårig flicka, som är mycket angelägen om att bli av med oskulden. Med en termometer instruerar han henne i den förfinade konsten att utnyttja säkra perioder: "Now, if you'll just go on taking your temperature every night and drop me a line when it rises sharply for three consecutive days, we´ll see what we can do." Mycket mer erotik än så blir det inte för den plågade katoliken. I övrigt är besöket hemma hos Mrs Rottingdean mest märkligt. Men jag kan tänka mig att läsa mer av Lodge, Nice Work kanske?

2011-05-24T08:09:00.003+02:00

It was Adam Appleby's misfortune that at the moment of awakening from sleep his consciousness was immediately flooded with everything he least wanted to think about.

Lovande inledning på David Lodges roman The British museum is falling down (1965, Penguin Books 2010), som jag köpte i London förra sommaren. Nu ska den alltså läsas också!

2011-05-18T19:12:00.018+02:00

Jag kan inte engagera mig i Miles Hellers öde. Vad är det som gör att alla kärar ned sig i honom i det där ockuperade huset vid Sunset Park? Och det där förhållandet med en minderårig flicka (Pilar), så intelligent och brådmogen? Ja, jag har alltså läst Sunset Park och om det inte vore för att jag redan vore ett Austerfan så skulle jag kanske inte bli det nu.

Miles bär på ett trauma av för omvärlden hemlig vidd och dimension. Det han har hemlighållt i många år är att han i tonåren var den som indirekt orsakade sin halvbrors död i en trafikolycka. Att bära på den vetskapen, utan att någonsin våga anförtro sig åt någon, inte ens sina närmaste, är givetvis outhärdligt. På grund av en kontrovers bryter han 21 år gammal med föräldrarna, lämnar New York och håller sig borta i sju hela år. Tjugoåtta år gammal återvänder han, utan att meddela sin familj, för att bli en av fyra husockupanter. I de olika kapitlen får läsaren möta de olika personerna i Miles liv; kamraterna i huset, vars namn jag inte riktigt ids lägga på minnet, och Miles föräldrar. Jag vet inte, men jag tycker inte att det är särskilt spännande och det har således visat sig att jag faktiskt kan bli besviken på en Auster-roman. Av olika orsaker tog det alldeles för lång tid för mig att komma igenom boken och det kan förstås ha betydelse för min uppfattning om den. Kanske är jag orättvis, kanske skulle jag, om jag började om på nytt, se berättelsen i ett helt nytt ljus. Men det blir inte nu i så fall, för nu åker Sunset Park in i bokhyllan!

2011-05-10T20:10:00.008+02:00

JAG har träffat Paul Auster!! Vi hade en mycket givande konversation kan jag berätta. Vi sa båda "hi" och sedan sa jag "thanks!"... Gissar att jag gjorde ett ganska oemotståndligt intryck ;) ... Detta viktiga och historiska möte ägde rum klockan tjugo i sex i kväll på Pocket Shop vid Sergels torg. Jag köpte en väldigt fin Penguin Classics utgåva (Deluxe edition) av The New York Trilogy och författaren krafsade snällt dit en kråka på titelbladet... finns inte en chans att någon ser att det faktiskt står Paul Auster, men jag är lycklig och nöjd...

2011-04-30T13:43:00.007+02:00

Tog en liten tur in till city och äntligen har jag inhandlat pocketutgåvan av Paul Austers Sunset Park! Tjejen i kassan på Pocket Shop påminde om att författaren själv dyker upp där den 10 maj för att signera sina böcker i samband med (det utsålda) framträdandet i Kulturhuset! Å, kanske måste jag ta mig dit ändå, även om det naturligtvis kommer att vara hur mycket folk som helst!

Jag har 200 sidor kvar att läsa i Sofi Oksanens roman Stalins kossor, som jag lånade med mig från föräldrarna i påskas, och den är visserligen bra, men deprimerad och eländes elände och nu vill jag egentligen börja på Sunset Park istället.

2011-04-26T07:32:00.005+02:00

Tillbringade påskhelgen på landet i sällskap av familjen och Javier Marias roman Alla själar (Todas las almas, 1989, Albert Bonniers förlag 2008). Det finns så mycket att skriva om den här boken, jag vet inte var jag ska börja. Jag är säker på att en annan läsare som skrev lika mycket ändå skulle kunna ha få beröringspunkter med mina upplevelser. Så kan det bli med en riktigt rik roman.

Den dråpliga satiren, som avslöjar en skvallrig, stillastående ankdamm av leda och intriger, för tankarna till hur den amerikanska toppolitiken skildras av Joseph Heller i God som guld (1979). En god vän som jag sms:ar om det vita bruset gissar att det faktiskt skulle kunna vara en medveten referens till Don DeLillos kultroman Vitt brus (1985). Ja, vem vet? Wikipedias förklaring av det vita bruset är obegriplig för mig, men i Alla själar beskrivs det konkret som en akustisk apparat som sänder ut ett entonigt ljud, nästan ohörbart, som eliminerar alla andra ljud och därför används av säkerhetstjänsten (under kalla kriget).

Spanjoren utan namn har återvänt till Madrid och ser tillbaka på sina två år i Oxford. Berättelsen präglas av en underbar melankoli, över livets villkor och de människor som av nödvändighet måste försvinna ur ens liv och vars minne omärkligt bleknar. Redan i den allra första bekantskapen finns detta embryo till sorgen över det kommande avskedet. Så är det exempelvis med Clare Bayes, den gifta älskarinnan som är mer än en älskarinna, ett helt universum. I egenskap av främling på tillfälligt besök kan spanjoren aldrig bli mer än en parentes för henne, om än så betydelsefull. Den första förälskade blicken över ett middagsbord berättar hur han (spanjoren) i hennes blick förnimmer sentensen av hela hennes barndom och barndomslandskap. Det är oerhört vackert.

Livets föränderlighet och förgänglighet känns som ett särskilt centralt tema. Den stagnerade tillvaron är ett brott mot ett av det levande livets grundläggande krafter, förändring. Förändringen, som kan vara både smärtsam, glädjefylld och spännande, måste ske och kommer att ske. Ingen går fri. Berättaren betonar hur han i sin nuvarande roll som nygift småbarnsförälder i Madrid inte längre är densamme som då han fördrev sysslolösa timmar på Oxfords gator, i stadens antikvariat eller i den tillfälliga bostaden. Då i rastlös väntan på att ljuset skulle försvinna - det oföränderliga ljuset som betonar platsens oföränderlighet och får en att känna sig hejdad och ännu mer utanför världen:

"Man väntar. Man väntar på att den efterlängtade kvällen ska komma, på att det väntande, ljumma ljuset ska försvinna, på att världens svaga hjul ska börja snurra igen och lugnet upphöra, alltmedan man sitter instängd hemma, tittar på teve eller lyssnar på radion, utan att det ens finns öppna bokhandlare som man kan besöka och där man kan känna sig som hemma, behövd och i skydd."

Precis som livet självt: poetiskt, vemodigt, ömsom fult och vackert, emellanåt också lite lustigt. Alla själar har sällat sig till samlingen mina favoritböcker, en bok att återvända till, och jag placerar den i ögonhöjd i bokhyllan.

2011-04-19T05:37:00.010+02:00

Vilken tur att Kurkov lät Viktor hämta hem Misja från Kievs djurpark, var det första jag tänkte när jag läste gårdagens artikel Djuren dör på Kievs djurpark i Dagens Nyheter. Kanske inte så kul att bo i en lägenhet heller, för en tvättäkta pingvin, men i alla fall bättre än att utsättas för grav vanskötsel.

För övrigt läser jag nu Alla själar av Javier Marias. Ibland behöver man inte gå längre än till sin egen bokhylla för att hitta en underbara bok, förfärligt praktiskt....

2011-04-17T07:19:00.058+02:00

Livets storlek i en matematisk formel. En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa är en stillsam, stor roman i ett litet format och att läsa den har en ren meditativ effekt. Ibland blir jag otålig och rastlös på det långsamma tempot och de i mitt tycke svala beskrivningarna av tillvaron hemma hos Doktorn. Men det här är livsvisdom och förtjänar uppmärksamhet, det är bara det att ibland är jag en väldigt otålig elev som vill skynda vidare, utan att egentligen ha tagit till mig någon av lärdomarna. Tyvärr går den matematiska filosofin mig till stora delar förbi, jag kan bara inte se skönheten i en matematisk formel eller hur den förklarar någon vacker och evig sanning för oss. Jag kan förstå att tjusningen i matematiska problem är att det ligger en korrekt lösning dold i dem, till skillnad från i många andra problem här i världen, men jag kan bara inte fascineras av siffror, inte ens av primtalens karaktär. Men det är uppenbart att begräsningarna ligger hos mig, för läs bara följande:

"Liksom han såg primtalen som det som utgjorde själva grunden för alla naturliga tal, betraktade han barn som de oumbärliga atomer som bygger upp allt för oss vuxna."

Någon som uppskattar och förstår matematik borde verkligen kunna uppskatta romanen. Matematiklärare borde läsa (i synnerhet min gymnasielärare, men han är väl pensionerad vid det här laget), eller ja, varför inte alla pedagoger förresten? Doktorn är en lysande och ödmjuk lärare, som älskar barn och kan konsten att undervisa utan att se det som undervisning.

"Han begränsade sig inte heller till att bara ge adekvata svar utan hade en förmåga att alltid få den som ställt frågorna att känna sig stolt. Istället för att bara glädja sig åt ett fantastiskt svar fylldes Roten av självkänsla över att han lyckats ställa en så fantastisk fråga."

Vänskapen mellan hushållerskan, hennes tioårige son Roten och den gamle doktorn i matematik, med ett minne som begränsar sig 80 minuter tillbaka i tiden, är fylld av ömsesidig respekt och verkligen fin. Jag kände länge en viss tveksamhet inför den märkliga trion - doktorn med alla handskrivna minneslappar på sin kostym (en ganska lustig bild!) och den sällsynt tålmodiga och insiktsfulla hushållerskan. Men långsamt sjönk jag in i tempot och lärde känna och uppskatta personerna. Helt klart ett mycket gott sällskap i lässoffan.

Fru E och Bokligt talat har också bloggat om En gåfull vänskap och Yoko Ogawa.

2011-04-15T10:23:00.011+02:00

Kanske är det våren, jag vet inte, men jag har läst väldigt lite den senaste tiden. Har i alla fall påbörjat En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa, men fortfarande inte kommit in i berättelsen. Jag har aldrig kommit väl överens med siffror, så den nyfikenhet på och hänfördhet inför matematikens magi som romanens inblandade personer hyser känner jag mig otroligt sval inför, uppriktigt sagt är jag totalt ointresserad. Men för tidigt att säga mer än så.

2011-04-12T09:07:00.009+02:00

Jag är ett stort fan av medelklassatirer (tips efterfrågas, i gengäld rekommenderar jag briljante Joseph Heller), så jag blev genast intresserad när jag läste Mosad man slår tillbaka i gårdagens DN, en recension av Erik Helmersons roman Den onödige mannen (Norstedts).

"Med plötslig sorgsen beslutsamhet bjuder han motstånd mot alla Male juvenile pigs som förpestat hans liv [...] De kunde inte låta den skötsamma medelklassen leva sitt liv ifred. De bara kunde inte. Nu ska de tvingas betala priset. Falling down [filmen - min anm.] i Enskededalen."

Falling down?? Svenska författare brukar inte vara så vassa i ämnet, men det här låter helt underbart. Kanske den svenska roman jag väntat på...

2011-04-09T19:31:00.101+02:00

Omläsning av Murakamis Sputnik älskling ger en välbehövlig dos av finstämd hjärta och smärta och existentiellt vemod. Romanen känns betydligt mer sammanhållen och hel än nyss lästa 1Q84. Men liksom i Q184 finns här "en annan värld", i Sputnik den drömska; lika sann som den "verkliga".

Känslan är att jagberättaren K och Sumire är ett, de är inte två utan en enda själ, och när hon försvinner spårlöst är det en del av K som gått förlorad. Kvarlämnad blir en kraftlös, icke-potent, okreativ rest av något helt. Sumire gestaltar det romantiska, visionära författarämnet (i vanliga fall en man), som vill leva sant och kompromisslöst och läser Jack Kerouac. Berget, från en av Kerouacs noveller, som Sumire refererar till i början av romanen och som längre fram dyker upp i handlingen, är en metafor för att leva undandraget i enlighet med sig själv och att hitta sin inre styrka. Sannolikt något som för de flesta innebär en plågsam process och det jagberättaren upplever i natten då han vandrat uppför berget på en grekisk ö beskriver han så här:

"Men det jag kände var en djup och vemodig ensamhetskänsla utan like. Utan att jag visste ordet av hade plötsligt flera färger gått förlorade för alltid från världen omkring mig. Från den karga bergstoppen med dessa ruiner av tomhetskänsla kunde jag blicka ut över mitt eget liv långt in i framtiden. Det påminde om sådana där ödsliga landskap på obebodda planeter som jag hade sett i illustrationerna till sicencefictionromaner när jag var liten."

Om man ser K och Sumire som ett kluvet jag, så är det i så fall något de delar med Myu, Sumires stora kärlek. Ända sedan en tramatisk upplevelse många år tidigare upplever sig Myu som en halv människa, berövad all sin kraft. Detta tycks också vara orsaken till att hon inte förmår besvara Sumires passionerade kärlek. Jag förstår inte allt detta, men Sputnik älskling är en favoritbok och jag kommer säkert att återvända till den. Men nu ska jag äntligen dyka in i Yoko Ogawas En gåtfull vänskap.

2011-04-03T08:40:00.018+02:00

En helgjuten roman är en stor lycka, en inte så helgjuten roman av en favoritförfattare måste oundvikligen göra en besviken. Jag gillar Murakami, men det finns stunder då han är övermäktigt märklig och ibland känns beskrivningarna nästan banala. Det är oundvikligt att fråga sig vad som går förlorat i översättningen.

En bra roman har en tematisk komplexitet och erbjuder många tolkningsingångar, det utmärker också 1Q84. Här finns det religiösa och politiska sekttemat, totalitära samfund, patriarkal samhällsordning och genus, samt diverse litterära referenser, bland annat till George Orwells klassiker 1984 och Anton Tjechovs Ön Sachalin (har tyvärr inte läst någon av dem). Under läsningen får man begrunda hypotesen om en parallell värld, varför det plötsligt finns två månar på himlen, istället för en, och sist men inte minst: vad är the little people? Det är så mycket att jag blir matt.

En svag punkt är karaktärsbeskrivningarna. De får aldrig liv, känns inte trovärdiga. Eller ska jag bara konstatera att de inte engagerar mig. Romanen består av två parallellhistorier som upptar varannat kapitel och mellan dessa båda finns givetvis förbindelser (alternativet vore puckat). Aomame är något så ovanligt som en tekniskt skicklig yrkesmördare i en ung, snygg kvinnas kropp. Som bekymrar sig över sina små bröst (en större byst hade varit till fördel i hennes yrkesutövning). Och med en "cool aura som verkade tilldragande på män". Förklaringen till yrkesvalet finns förstås i hennes livshistoria.

Tengo är, liksom Aomame, i trettioårsåldern. Han är också romanens författare in spe. Flickvännen får aldrig något namn. Hon är tio år äldre, gift och har barn. Tengus och hennes förhållande är rent sexuellt. Tengo månar om sin frihet och hyser motvilja mot de förväntningar, förpliktelser och ansvar som "ett riktigt förhållande" oundvikligen skulle kräva av honom; arrangemanget med den äldre gifta kvinnan är därför perfekt. Men jag betvivlar att man kan ha en så intim relation, som jag ändå tolkar att de har, utan att utveckla känslor för sin partner, det vill säga, om man inte är totalt känslomässigt avstängd. Och det är detta som är Tengus problem. Han är viljelös, passiv och begränsad, och gömmer sig för världen i sina texter. Utpräglat tekniskt skicklig, men saknar förmåga att brodera berättelser som fängslar läsaren. Det är uppenbart att han behöver en rejäl omskakning av något slag, så att han vaknar till liv.

Men där kommer det för romanen centrala uppdraget att bearbeta en annan persons debutantverk in. En vän/redaktör ger Tengo i uppgift att ta sig an ett manus, författat av en sjuttonårig flicka som heter Fukaeri. Målet är att hyfsa romanen till den grad att den har chans att vinna ett litterärt debutantpris. Berättelsen visar på en ovanligt fantasirik begåvning, men är tyvärr väldigt taffligt skriven. Med Tengos hantverksskicklighet förvandlas den till en genuin fullträff.

Det antyds att arbetet med att tränga in i och skriva om Fukaeris text blir betydelsefull för Tengos inre och konstnärliga utveckling och mognad. Han fascineras också av den vackra unga flickan och brottas med sin dragning till henne. Fukaeri är den karaktär jag har allra svårast för. Hon är extremt gåtfull, uttrycker sig entonigt i korta satser och verkar vara någon slags savant, eftersom hon kan recitera långa stycken utantill ur litterära verk. Hon är vansinnigt tråkig och platt.

1Q84 är lättläst, den är också oförutsägbar på sedvanligt Murakami-vis (är inte oförutsägbarheten en av Murakamis förtjänster som författare?). Jag känner inte att jag förgås av längtan efter den andra delen, men jag kommer givetvis att läsa den. Och en av förtjänsterna med en roman som inte är helgjuten är det bryderi den väcker, och känslan av att man borde återvända till den för att kanske få svar på frågan "vad är det jag har missat?"

2011-04-01T15:58:00.000+02:00

Romanen 1Q84 börjar i en taxi på motorvägen in mot Tokyo. Det är bra, alla manus borde börja just på motorvägen, det är på något sätt en ganska effektiv och spännande bild av samtiden. En mindre trevlig bild förstås; motorvägen är inte någon särskilt trevlig plats att vistas på, åtminstone inte om man sitter fast i en stillastående bilkö och/eller tvingas lämna sin bil (Vem glömmer Michael Douglas i Falling down från 1993?!). Aomame är på väg på ett angeläget uppdrag och för att hinna i tid inser hon att hon bör lämna taxibilen och gå mot närmaste tågstation. Taxichauffören tipsar henne om att lämna trafikkaoset via en nödtrappa.

Aomame (min blick snubblar hela tiden på detta otympliga namn) är något så udda som en lejd yrkesmördare i en ung snygg kvinnas kropp. En yrkesmördare med bekymmer över sin blygsamma byst. Stora bröst hade varit så mycket mer användbart i just hennes yrke. Ja, ibland är Murakami onekligen märklig, hinnar jag tänka, men i ljuset av att de män Aomame dödar är kvinnomisshandlare, så blir hennes reflektioner över blygsamma kvinnliga behag inte så malplacé ändå. Det japanska samhället är fortfarande ett utpräglat manssamhälle, där kvinnor som söker skilsmässa allt som oftast står utan understöd och med ringa möjligheter att försörja sig.

Tengu är jämnårig med Aomame, alltså i trettioårsåldern. Han är författare och lärare i matematik och får i uppdrag att bearbeta en sjuttonårig flickas bristfälliga debutantverk. Tengu har nämligen en väl utvecklad språkkänsla och teknisk drivenhet, men saknar själv "den rätta fantasin" för att åstadkomma fantastiska berättelser. En kombination av de bådas begåvningar borde däremot ha potential att bli succé, det anser Tengus förläggare och vän Komatsu, en man som njuter av att smida planer och sätta dem i verket. Komatsu är den, för dramatikens skull nödvändige, igångsättare som får fart på den till vardags ganska timide Tengu och vecklar in honom i en serie möten och händelseförlopp.

Mycket lättläst och spännande, jag gillar stämningen i boken, men har än så länge bara hunnit till sidan 150.

Detalj av foto av Gregory Crewdson. Suggestiva scenerier ur amerikansk småstadsmardröm. Visas på Galleri 3, Kulturhuset i Stockholm

2011-03-27T20:45:00.015+02:00

Pratade nätdejting med en vän och jag kom att tänka på en väldigt rolig scen i en av mina favoritfilmer, Minnie och Moskowitz (John Cassavetes, 1971). Tillknäppta Minnie går på blind date med en betydligt mer utåtagerande man som heter Zelmo och det blir, kan man utan tvekan påstå, en rätt katastrofal lunch... se scenen på youtube, eller för all del, gå och hyr filmen, den är jättebra! Gena Rowlands är fantastisk, men det är hon ju alltid.

2011-03-26T07:03:00.012+01:00

Relationen mellan en far och en son är tema i den inledande novellen i Båten av Nam Le. Fantasieggande titel är "Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja". Novellen är underbart vemodig och jag önskar att den ville fortsätta genom samlingens alla 260 sidor. Jag har bara läst två av de andra novellerna ännu, men de var inte alls lika poetiska och gripande och nu lägger jag boken tillfälligt åt sidan (se föregående inlägg).

Kärlek och vördnad.... är en hjärtskärande berättelse om hur en far och en vuxen son, för första gången på flera år, möts - och ändå inte möts. Fadern har rest hela vägen från Sydney till Iowa, USA, där trettioårige Nam lever sitt liv och går en skrivarutbildning på universitetsnivå. Två generationer med vitt skilda erfarenheter och en oförmåga att mötas står plötsligt öga mot öga med varandra i Nams stökiga studentlägenhet. Faderns traumatiska barndomsminnen från en massaker under Vietnamkriget har påverkat hans liv och förhållandet till familjen, fru och barn: "När jag gick i lågstadiet tvingade han mig att göra upp ett studieschema på tio timmar per dag under sommarloven, och när jag gjorde avsteg från det straffade han mig. Han kunde konsten att ge mig tjugo slag med rottingen och bara åstadkomma en enda svartröd strimma, som ett brännmärke tvärs över skinkorna." Som vuxen har Nam på avstånd försökt förstå, genom skrivandet. Skönlitterärt författande är något fadern varken förstår sig på eller uppmuntrar och då han (motvilligt) läser något av sin son klagar han på "faktafel". På novellens sista sidor finns en mycket gripande beskrivning av hur fadern plötsligt har försvunnit iväg med det enda utkastet till en av Nams noveller. För att läsa den, förmodar Nam, och väntar.

Nam Les novellsamling och litterära debut fick ett lyriskt internationellt bemötande och i svensk dagspress fina recensioner, se till exempel i DN (2010-03-08). Bokmania och Bokbloggen har tidigare skrivit uppskattande omdömen.

2011-03-24T17:53:00.055+01:00

I det bokpaket från Adlibris jag hämtade ut på hemvägen från jobbet i eftermiddags fanns 1Q84 av Haruki Murakami och En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa. Det var ett inlägg på Fru E som tipsade mig om Ogawas bok, den verkade vara exakt vad jag gillar att läsa och nu hoppas jag förstås att jag hade rätt i mina föraningar! Är väldigt sugen att börja i båda två, på en gång, men kanske borde jag istället gå till bokhyllan och hämta mitt exemplar av Fågeln som vrider upp världen? Tack vare P1:s bokcirkel verkar "alla" bokbloggare för närvarande läsa just denna bok, Fru E, Bokcirkus och Ordblogg för att nämna ett urval... Jag fick boken i present för några år sedan, men läste aldrig ut den, eftersom jag, som så många andra tydligen, tyckte att den var "lite väl obegriplig". Sedan dess har jag förstås läst en rad andra Murakami-romaner och Haruki har seglat upp på listan som en av mina favvo-författare. Så det är verkligen hög tid att återvända till gamla "Fågeln". Och nu kan jag lyssna både på P1 och på Illusionernas, Kafkas och A fraction of the webbs podradio-cirkel samtidigt och med hjälp av alla dessa Fågeln-som-vrider-upp-världen-samtal som pågår, samt (för egen del) en viss förvärvad Murakami-mognad borde jag väl fixa läsningen betydligt bättre den här gången!

2011-03-20T07:27:00.076+01:00

Ett utmärkande kännetecken för människor som lever riktigt långa liv sägs vara att de har ett personligt livsmål. Det kan vara såväl stort som smått, men av stor betydelse för personen i fråga. Jag kom att tänka på det när jag sträckläste Haruki Murakamis självbiografiska bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Murakami är långdistansare och ägnar sig åt löpträning i stort sett varje dag, något som han har gjort i drygt tjugofem år. Att löpträna hårt och målmedvetet och varje månad springa hundratals kilometer blir en livsfilosofi och något som snart får avgörande betydelse för en människas syn på sig själv och världen. Men Murakamis bok handlar lika mycket om skrivarkonsten och författarrollen. Att skriva och löpträna är nämligen Murakamis två stora passioner och det som fyller hans liv med mening. För honom är det ena en förutsättning för det andra. Att författa böcker är i grunden osunt och kräver ett ytterst hälosamt leverne. Därför går han upp tidigt, tränar hårt, arbetar och går till sängs tidigt. Jag romantiserar gärna askes, det vill säga, ett enkelt leverne av hälsosam kost, arbete och studier, och att i någon mån dra sig undan världens larm och stoj. Att leva som Murakami låter alltså helt underbart för mig. Jag läste boken i ett svep och det var en sann njutning.

Sedan tre veckor tillbaka följer jag ett träningsschema som går ut på att successivt öka förmågan på löpbandet. Jag är en riktig rookie och måste börja från scratch, det vill säga, två kilometer är en rejäl utmaning. Men tanken är att jag så småningom ska fixa en mil. Jag har alltid tänkt att löpning är något som borde passa mig; det är enkelt, billigt och en ensamsport. Kan utövas när som helst och var som helst, så länge man har ett par hyfsade dojjor till hands. När jag läste Murakamis bok insåg jag att löpning nog verkligen skulle kunna bli ett av mina livsmål. Jag har inget som helst intresse av att springa Marathon, det verkar helt galet, utan vill bara springa för den egna tillfredsställelsens skull. För att ytterligare öka på den egna förmågan lite och för känslan av att bli ett med kroppen - jag som har en tendens att leva på tok för mycket i mitt huvud. Böcker och löpning, det är inga tokiga livsmål det. Att fortsätta läsa Haruki Murakamis böcker kan utan tvekan också vara en del av mina livsmål.

2011-03-17T21:18:00.002+01:00

Jag närmar mig alltid en Auster-roman med höga förväntningar, men brukar inte bli besviken. I The man in the dark låter Paul Auster som vanligt fiktion och verklighet glida och halvvägs genom boken tror jag, som jag så ofta gör när det gäller Auster, att jag har förstått vartåt det barkar, men sedan blir det solklart att jag inte har det i alla fall. En äldre man har varit med om en bilolycka och tillbringar konvalescensen i den vuxna dotterns hem. Sömnlösa nätter fördriver han genom att fantisera ihop berättelser och andra världar. I fantasin är den som fantiserar befriad från moralkrav och naturvetenskaplig logik, orsaks- och konsekvensverkan. Allt kan hända och Austers behandling av sina fiktiva skapelser brukar som bekant vara befriad från all sentimentalitet (minns till exempel en stackars man och ett låst källararkiv i Orakelnatten): "I put him in a hole. That felt like a good start, a promising way to get things going. Put a sleeping man in a hole, and then see what happens when he wakes up and tries to crawl out." Det är sådant en människa kan använda sin fantasi till; att bygga hela världar och spinna fantastiska livsöden, för att därefter låta allt raseras och ödeläggas. I leken kan allt ångras och återställas till sitt ursprungliga skick i ett ögonblick. Ingen skada skedd. Men tänk om det som en mans fantasi skapar får verkliga konsekvenser, för verkliga människor? Eller också är det inte så heller, kanske är alltihop en enda fantasi? Och plötsligt byter romanen skepnad igen och läsaren kastas in i en ny berättelse i berättelsen. Man vet på ett ungefär vad man får av Paul Auster och på samma gång har man inte en susning.

2011-03-14T20:38:00.009+01:00

Fina serieboken Jag tror jag är kär av Daniel Novakovic, som jag bläddrade i på Svenska Barnboksinstitutets bokprovning idag.

du... Ja. Vad vill du? pussas

2011-03-10T09:11:00.010+01:00

De senaste dagarna har jag ägnat mig åt att läsa om Norwegian Wood av Haruki Murakami . Jag kan konstatera att det fortfarande är en bok jag tycker väldigt väldigt mycket om. Den uppfyller två kriterier som alltid ger höga pluspoäng hos mig: ett lågmält tempo och existentiell dramatik. Norwegian Wood handlar om liv, död och kärlek - och som den ännu unge Toru formulerar för sig själv: "Döden är inte en motpol till, utan en del av livet."

När jag funderar på om en bok kan vara något för mig läser jag alltid de första raderna. Och inledningen av Norwegian Wood föll jag för direkt. Den beskriver hur den 37-årige Toru hör Beatles-låten Norwegian Wood strömma ur högtalarna under en flyglandning i Tyskland. Minnena från studenttiden väller upp och i tankarna kastas han tillbaka till Tokyo och det sena 1960-talet. En betydligt yngre version av Toru har nyligen lämnat föräldrahemmet och hemstaden Kobe, för att påbörjat sina universitetsstudier i teatervetenskap. Egentligen vet han inte varför han valde just detta huvudämne, men han gillar böcker och kunde helt enkelt inte komma på något bättre. Toru lever mest i sina böcker och drar sig undan det sociala studentlivet, men så småningom knyter han ändå några vänskapsband. Av en slump återfinner han en bekant från Kobe, Naoko. Hon var flickvän till barndomskamraten Kizuki, som tog livet av sig några år tidigare. Vänskapen mellan Toru och Naoko övergår i spirande kärlek, men Naoko mår psykiskt dåligt och en dag försvinner hon spårlöst. Först en tid senare hör hon av sig genom ett brev, där hon berättar att hon vistas på en klinik i bergen. Toru reser dit för att besöka henne, hoppfull om att hon snart ska bli återställd och återvända till sitt gamla liv. På kliniken möter han Reiko, en 38-årig kvinna, som kommer honom nära när hon berättar om sig själv. Den tjugoåriga åldersskillnaden till trots växer en fin vänskap fram mellan dem.

Romanen är skriven i jagform, med det där sympatiskt, lågmälda tonfallet som jag gillar så mycket: "Jag var en helt vanlig, inte särskilt iögonfallande kille som gillade att läsa och lyssna på musik." Toru är det klassiska författar-alter egot, som passivt betraktar världen och människorna omkring sig och låter livet hända. Men i kärleken till Naoko ser han något ödesbestämt och därför har han svårt att släppa taget. När jag läste om romanen reflekterade jag mer än förra gången över den inre utveckling som Toru genomgår, när han efterhand inser att han måste förlåta sig själv för att han är mänsklig. När Toru väljer livet tvingas han acceptera att det inte är fullkomligt, och att han själv är ofullkomlig. Var och en måste forma sitt eget öde och ta ansvar för sina val och när han förstår det, får den livsbejakande kurskamraten Midori allt större betydelse för honom.

2011-03-07T07:20:00.019+01:00

Ett par bilder från besöket på Liljevalchs vårsalong i lördags och en av favoriterna Märta König - Stockholmsbaserad konstnär, vars expressionistiska målningar tycks dölja spännande berättelser. Kan man fundera länge på.

Förra årets favorit, Clara Gesang Gottowt, är med även i årets utställning.

2011-03-06T17:36:00.011+01:00

Jag är lite förvånad över att det tog så lång tid att komma igenom Pingvin försvunnen, Andrej Kurkovs andra roman om Viktor och Misja, men så är boken på över femhundra sidor. Ett tag kändes det riktigt motigt, för som jag skrev tidigare så tyckte jag att Sergej Pavlovitj tog alltför mycket plats, men den efterföljande, långa sekvensen som utspelas i det krigsdrabbade Tjetjenen läste jag mycket pliktskyldigt. Ärligt talat, till slut skummade jag igenom sidorna för att komma vidare (läs: tillbaka till Kiev). Jag gillar inte när jag gör sånt. Döden och pingvinen var ju i ett så perfekt format och det lite makliga tempot så mysigt, men i Pingvin försvunnen förvandlas berättelsen till en äventyrsroman. Viktor reser till både Moskva och Tjetjenen under sökandet efter sin käre kamrat Misja och tvingas utstå en hel del vådliga strapatser. Men måste man hämta hem en försvunnen pingvin så måste man.

Självklart kan uppföljaren till en fullträff aldrig leva upp till läsarens högt ställda förväntningar. Men trots invändningar mot vissa (lite väl tilltagna) partier i boken och en avslutning som är lite väl mycket knyta-ihop-säcken-aktig, så tycker jag att den i sin helhet är OK (fortfarande bedårad av mina inre bilder av pingvinen). Men nu ser jag fram emot att återvända till en bok jag redan läst en gång och tyckte om: Norwegian Wood av Huraki Murakami. Eftersom jag föll som en fura för biofilmen och det var ett bra tag sedan jag läste romanen. De närmaste läsplanerna omfattar även:

Giftsallad av holländske författaren Jan Wolkers (utgiven 1983), som en god vän lånat mig.
Sunset Park - Fru E uppmärksammade mig på Paul Austers senaste (yey!) och så snart den kommer i pocket ska jag (tack vare ett fullstämplat häfte) lösa ut ett kostnadsfritt exemplar på Pocket Shop. Nån gång nu i mars tror jag (frågade tjejen i kassan vid mitt senaste besök, men har dåligt minne för datum). Paul Auster besöker förresten Kulturhuset i Stockholm i maj (biljetterna tyvärr slutsålda).

2011-02-27T15:58:00.003+01:00

Halvvägs genom Pingvin försvunnen kan jag rapportera om en mycket otillfredsställande situation. Viktor har tack och lov återvänt till Kiev, men inte tar han sin gamla lägenhet i anspråk, nej där bor Sonja och Nina och Nina har skaffat nån ny snubbe. Så istället driver Viktor omkring på stan tills han hamnar hemma hos Sergej Pavlovitj och blir medhjälpare i en valkampanj till parlamentet. Den där Sergej Pavlovitj, grrrrr, jag ledsnade rätt snabbt på honom och hans fifflande och fufflande. Och ingen pingvin i sikte - Misja är försvunnen och ingen vet vart. Det enda jag vill är att Viktor ska flytta hem till sin lägenhet, leva sitt fattiga författarlängtande liv och att en dyster pingvin ska vanka fram och åter mellan rummen. Ingenting särskilt ska hända, det är så jag vill ha det. I hopp om ljusare tider läser jag idogt vidare.

2011-02-24T09:30:00.005+01:00

Ibland går det bara inte; boken och man själv har liksom ingen kemi. Jag ville verkligen gilla Julie Zehs science fictionroman Corpus delicti, om en framtida stat som eftersträvar full kontroll av människors fysiska och mentala hälsa. Tanken är så här: istället för att ansvaret ska åläggas den enskilde, så finns där en vetenskapligt utformad METOD som tar hand om saken. Kontroll av motionsvanor, kostintag och blodvärden sker kontinuerligt och olydiga medborgare kallas in av lagens långa arm för stöd, åtgärder och disciplinering. För den som vill bilda familj erbjuds ett register över partners som matchar ens biologiska profil. Upplägget har alla förutsättningar att bli hur intressant som helst och jag vill vill vill bli engagerad. Men uppstyltat språk, märkliga dialoger och blodlösa romankaraktärer gör det svårt. Det finns ingenting hos huvudpersonen Mia som väcker sympati. Den märkliga relationen mellan henne och brodern, den perfekta älskarinnan (ett fantasifoster), de torra beskrivningarna av rättsliga processer (Zeh är utbildad jurist), berättarrösten ... Nej, nu vill jag faktiskt avbryta för den här gången, men vem vet, kanske återvänder jag till Zeh vid ett senare tillfälle. Häromdagen införskaffade jag pocketbok nummer två av Andrej Kurkov (de ser väldans fina ut tillsammans; Döden och pingvinen och Pingvin försvunnen) och jag längtar. Måste kasta mig in i Kurkovs värld igen, genast! Hasta la vista, Julie Zeh!

2011-02-20T07:38:00.009+01:00

Ingen mår i längden bra av ensamhet, så när Kievs djurpark skänker bort sina djur slår Viktor till på en pingvin. Misja är visserligen deprimerad, men blir ändå ett kärt och oundgängligt sällskap för skribenten med författardrömmar. Ukrainske Andrej Kurkovs debutroman Döden och pingvinen (1996) är en absurd saga, där Viktor en dag får ett pangerbjudande från en av Kievs dagstidningar; att skriva nekrologer över kända, ännu levande människor - för nån gång (snart) ska de ju dö, eller hur? Viktor visar sig ha talang för genren och får en stadig inkomst. Att de människor som figurerar i nekrologerna går en abrupt död till mötes bara en kort tid senare är ett intressant och mystiskt faktum. Vad är det för osynligt spel Viktor har blivit en bricka i?

Under läsningen tyckte jag att tjusningen låg i de slumpmässiga mötena mellan udda existenser och lågmäldheten, att ingenting egentligen hände, trots ond bråd död i kulisserna. Människors vägar korsas, anspråkslösa vänskapsband knyts; inga moderna krav och förväntningar på instrumentellt mervärde, ack så härligt. Tack vare diverse omständigheter har Viktor, som nyss var så ensam, en familj omkring sig: flickebarnet Sonja har lämnats i Viktors vård av sin pappa, barnflickan Nina blir hans flickvän, och så förstås - pingvinen Misja. Visserligen har Viktor tvivel kring sina känslor för Nina, men han har ändå börjat drömma om en gemensam framtid i ett hus på landet - för visst kan kärlek växa med tiden, om man bara ger den en chans.

Men hur slumpmässiga är de där mötena? Läsaren kan förvänta sig ett överraskande slut. Det finns mycket att gilla i Döden och pingvinen. Och det finns en uppföljare också, Pingvin försvunnen.

Och ja, jag gjorde en kovändning när det gällde mina läsplaner, men vem kan motstå en titel som Döden och pingvinen? Tanken på en tultande pingvin i lägenheten är dessutom väldigt rolig, så jag var helt enkelt "tvungen" att köpa pocketboken. Jag har avverkat drygt tjugo sidor i Lift av Hanna Wikman, som jag nämnde för en vecka sedan, och tyvärr, är inte säker på att jag ids läsa ut den. Jag är säker på att det är en roman som kan finna sina (unga) läsare, men språket och dialogen känns så hopplöst debutromanaktigt och i avsaknad av substans. Men förresten, jag ska ge den en chans till och inte döma för snabbt, tjugo sidor är ju trots allt ingenting.

2011-02-16T18:09:00.009+01:00

Bara två dagar efter förra besöket var det åter dags att styra kosan mot Filmhuset. Den här gången för att se den rumänska filmen Principles of life, regi Constantin Popescu. Både visningen av Norwegian Wood och Principles of life ingår i serien Göteborg international film festival i Stockholm.

Enligt rykten genomgår Rumänien en storhetstid som filmland (till skillnad mot Sverige då, tänker jag elakt). Jag såg 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (regi Cristian Mungiu 2007) för ett par år sedan och gillade den verkligen, men i övrigt har jag sett sorgligt få rumänska filmer.

Principles of life handlar om en medelålders man, egen företagare, som styr och ställer med anställda, kunder och familj. Han har ett enormt kontrollbehov och är ren ut sagt ganska gräslig. Hemma i lägenheten väntar nya frun med parets tvåårige son. Då och då gör maken/patriarken entré och domderar med de sina, innan han rusar hemifrån igen för att ta hand om ytterligare något ärende. På något sätt vill han väl, men det blir fel. Hela tiden skickar han ut anklagelser mot sina närmaste, varför är det just han som måste ta hand om allting? Eftersom familjen ska på strandsemester till Bulgarien är han extra stressad. Dessutom har han (får man veta i början av filmen) slutat röka, vilket förmodligen gör sitt till. Tonårssonen (från ett tidigare äktenskap) trakasseras av fadern, som om denne på något märkligt sätt tror att det ska föra dem närmare varandra. Semestern kommer allt närmare, men vem vill egentligen resa?

Principles of life är en studie i hur man inte bör leva sitt liv. En bra film, som jag inte skulle rekommendera till någon som "bara vill se en film". Popescu bjuder biobesökarna på en motsträvig upplevelse. Filmen är sakligt berättad, med abrupta scenklipp och i avsaknad av all stämningsskapande musik. Mycket dialog (den engelska översättningen var bitvis tyvärr knappt läsbar; vit text fungerar inte mot ljus bakgrund), ja faktiskt väldigt mycket prat. En helt annan genre än japanska Norwegian Wood, med andra ord.

2011-02-14T07:00:00.025+01:00

Norwegian Wood är nog den av Haruki Murakamis romaner som jag gillade bäst och filmen, i regi av Ahn Hung Tran, är en fullständigt genomgripande upplevelse. När vi, mitt sällskap och jag, tågade Valhallavägen bort mot Filmhuset för förhandsvisningen hade jag börjat hysa vissa farhågor om att den skulle vara "vacker men intetsägande". Publiken vällde in och biografsalongen blev mer eller mindre fullsatt, vilket väl vittnar om författaren Murakamis popularitet. Och innan jag går vidare i texten vill jag bara inflika att den gamla betongklossen Filmhuset har blivit så snygg och festlig efter sin makeover förra året (rött neonljusmönster i taket, den nyinstallerade baren, jazz i högtalarna).

Mina farhågor därborta på Valhallavägen besannades inte, eftersom Norwegian Wood inte är det minsta intetsägande. Däremot har den en oerhörd visuell skönhet. Stämningen är melankolisk, sentimental, allvarlig och smärtsam. Ibland till och med rolig (den välvilliga publiken skrattar vid några tillfällen). Temat är kärlek, ensamhet och stor smärta. Människorna är små, sårbara och utsatta för blåst, snö och kyla i enorma landskap. Tid och plats är sent 1960-tal och Tokyo. Den 19-årige Watanabe anländer till huvudstaden som student, han lever i sina böcker och har inget intresse av studentrevolter. Snart finner han några vänner, inte minst barndomskamraten Naoko, flickvän till bästa vännen som tog livet av sig ett par år tidigare. Kärleken spirar, men Naoko mår psykiskt allt sämre.

Det som i Murakamis berättelse skiljer de som överlever från de som går under verkar vara en förmåga att skilja på smärtan och jaget. Ahn Hung Trans gestaltning av livets svärta är fantastisk. Möjligtvis hade jag i vissa scener önskat mig lite mindre stråkar, men i andra scener fungerar musiken väldigt bra. Voice-overn är tack och lov sparsamt utnyttjad. Om detta vill jag säga: även solen har sina fläckar. Norwegian Wood är en storartad film som bör ses av så många som möjligt (på bioduk), en film att bära med sig hem, som en påminnelse om mänsklig skörhet. Ett konstnärligt mästerverk som går rakt in i hjärtat, och till och med har potential att förändra ens sätt att känna och tänka om sig själv, om världen. På hemvägen är vi uppfyllda av förundran och kan omöjligt släppa taget om det vi just har varit med om.

2011-02-13T08:37:00.031+01:00

Glädjande nog verkar jag ha återhämtat mig efter den lilla lässvackan nyligen. Efter Scarlett Thomas saknar jag varken läsning eller läslust. I veckan lånade jag hem två förhållandevis nyutgivna böcker - den omtalade dystopin Corpus Delicti av Juli Zeh och debutanten Hanna Wikmans roadbok Lift, som kallats både pikaresk och feministisk beatnikroman (allt detta klingar så underbart i mina öron). Nu ska jag bara bestämma mig för i vilken ände jag ska börja, onekligen ett angenämt problem...

2011-02-12T22:00:00.016+01:00

Huvudpersonen i brittiska Scarlett Thomas roman Slutet på Mr Y heter Ariel. Hon är universitetsdoktorand med dålig ekonomi, men med ett passionerat intresse för filosofen Jacques Derrida och den sedan länge bortglömde författaren och vetenskapsmannen Thomas E. Lumas. Vid romanens början har Ariel bara påbörjat sina forskarstudier, men att handledaren försvunnit spårlöst oroar henne egentligen inte nämnvärt; visserligen opraktiskt, men å andra sidan betyder det att hon har arbetsrummet på institutionen för sig själv. På ett antikvariat lägger hon sina sista slantar på en verklig raritet bland Lumas böcker, Slutet på Mr Y, väl medveten om att hon blir tvungen att livnära sig på smulor under resten av månaden. Boken, som sägs dra en förbannelse över sina läsare, innehåller receptet på en dryck som låter den som dricker av den försvinna till en annan värld, Troposfären. Ariel införskaffar ingredienserna och givetvis blandar hon till drycken. Punkt, punkt, punkt.

Det hela börjar bra, i synnerhet som Ariel är en ganska otypisk kvinnlig romangestalt; hon lever ett slags outsiderliv som bara brukar vara manliga diton förunnat. För att kunna vara fri och låta sig styras av sin nyfikenhet har hon valt att leva enkelt, rent av fattigt. Men givetvis finns hos henne ett stort mått av självdestruktivitet och känsla av utanförskap. Hon saknar ett riktigt hem och en familj och känner att hennes liv skiljer sig från många andra människors.

Ramhistorien - någon hittar av en händelse en bok/ett manus - är ett effektivt sätt att bygga en spännade historia på. Thomas roman är ambitiös, men tyvärr tappar hon bort mig på vägen. När Ariel transporteras till Troposfären blir min läsning av det mer pliktskyldiga slaget. För min del får en övertygande realism gärna övergå i fantasy och magi, men förflyttande till andra världar är inte riktigt min cup of tea - även om den andra världen uteslutande består av tankar och metaforer och materialiserar besökarens psyke.

Ariel är en luftande i Shakespeares Stormen, ett drama jag tyvärr inte är bekant med, men som sannolikt är av betydelse; en luftande låter som en varelse som rör sig obehindrat mellan platser, fri från tid och rum. Tid och rum spelar stor roll i Thomas roman, liksom tankens och språkets kraft. Jag förstår den inte fullt ut, tänker också att boken kunde ha vunnit på en kraftig redigering. Den slarviga översättningen till svenska gör inte saken bättre, det har utan tvekan gått lite för fort här. Den stora mängden felskrivningar blir till slut väldigt, väldigt irriterande.