Pablo Picasso, knappast en idealisk far och farfar. På ett par dagar har jag läst ut Marina Picassos självbiografi Min farfar Picasso. Intressant och fascinerande, därför att det handlar om en man som betraktas som 1900-talets stora konstnärliga geni, men vars omätliga framgång blev en förbannelse och tragedi för familjen. Det tragiska låg främst i den diaboliska makt han, direkt och indirekt, utövade på sina kvinnor, barn och barnbarn. Själv var han bara förmögen att bry sig om sin konst.
Ja, det blev lite ändring i läsplanerna här. Insåg att jag ska spela in bokprat för taltidningen Panorama om en dryg vecka. Den tionde januari kändes hyfsat avlägset,men plötsligt insåg jag att goda råd var dyra. Ämnet att spinna vidare på var Picasso så jag bestämde mig för böcker om målare. Företrädesvis romaner. Bollade i ett anfall av stress över frågan till en god vän, som ett par knapptryckningar senare triumferande överräckte en lista med ett tiotal titlar. Efter Picasso fortsätter jag nu till den första roman jag läser av Mario Vargas Llosa, Paradiset finns om hörnet. Om en annan av de konstnärliga giganterna, Paul Gaugain.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar