Finfin start på nya året

Trettonhelgen innehöll en överväldigande portion läsning men även annat smått och gott som en trevlig fika på Chokladfabriken. Läsningen, ja det var helt och hållet Paradiset finns om hörnet. Från allra första sidan kände jag det största förtroende för Mario Vargas Llosas litterära förmåga. Paradiset finns om hörnet är ett välskrivet stycke hantverk som sjuder av liv, död, dårskap och visdom. Skönt att gilla den med tanke på bokpratet nästa vecka. Paradiset om hörnet är mer än en roman, det är en bildningsresa, inte bara i 1800-talets samhälle utan i de eviga och grundläggande frågorna om människans existens.

Uppskattade växlingen mellan Flora och Paul och även växlingen i berättarperspektiv mellan tredje person och du-tilltal, när den allvetande författaren väljer att tala direkt till sina romangestalter. Mormor och barnbarn framstår som dag och natt och visst väljer de olika vägar, men beröringspunkterna framträder allt tydligare. Båda är visionärer som vill spränga det konventionella livsrummet och skapa en värld som bättre rimmar med deras inre övertygelser. Men när Flora sätter moralen högst, är Pauls önskan att kasta densamma överbord.

Den kraftfulla Flora brinner under 1840-talet för kvinnornas rättigheter och en arbetarnas revolution som ska inleda bygget av ett rättvist och jämlikt samhälle. Där ska ingen tvingas slita tjugo (!) timmar/dag för en spottstyver i giftig fabriksmiljö. Ett drygt halvsekel senare har dottersonen Paul gjort konsten till sitt mål och det är förstås också sprunget ur en drift att åstadkomma det fulländade, fast med duk, färg och penslar. Resignerad inför sakernas tillstånd i Frankrike och Europa söker han paradiset på Tahiti, där han hoppas kunna förvandla sig till vilde och leva i frihet nära naturen.

Mormor Flora hade förfärats över dottersonens livsstil, inte minst förhållandena med väldigt unga tahitiska flickor. Ganska vedervärdigt, förstås. Men om man ser till Pauls beslut att överge sitt äktenskap och karriären på börsen så gjordes det inte i en handvändning och kostade mycket, det förstår man genom romanens återblickar.

Vargas Llosa har ibland anklagats för att vara gubbsjuk och skildra kvinnor på två sätt, läs t. ex. Kajsa Ekis Ekman (DN 2010-12-04). Så uppfattar jag det inte, med reservation för att jag bara har läst en enda bok av honom. Kunde inte ha önskat mig en bättre början på läsåret 2012 och känner mig enormt inspirerad att fortsätta läsa. Vilken roman av Mario Vargas Llosa ska jag sätta tänderna i härnäst?? Men först... en välbehövlig läspaus på ett par dagar.