Katinkas kalas

Snö.

Den dröjer sig kvar i tankarna, filmen Katinkas kalas av Levan Akin. Katinka fyller år och kompisarna sluter upp vid det idylliska huset på landet. Ett gäng som nog inte helt och fullt kvalificerar sig som fullblodsnarcissister enligt DSM eftersom de lider en skriande brist på övertygelse om sin egen storhet och begåvning. Fast de kämpar rätt hårt för att upprätthålla fasaden. Alla i trettioårsåldern, arbetar som kuratorer (obs! på museum!), konstnärer och gallerister. Vad den gravida tjejen gör framgår inte, hon är liksom bara gravid. Och hon pejlar gärna in fertilitetsstatusen hos tjejkompisarna. Dialog och skådespeleri är rätt taffligt, men det understryker bara hur de här personerna inte bottnar i sig själva. De tror inte på sig själva och ifrågasätter andra. Distansen är total och frågan är om de egentligen tycker om varandra alls. Svar: förmodligen inte. Att umgås med de här människorna är ungefär lika trevligt som att kastas till tigerburen.

Katinka, Jossan, Carro, David, Linda... de är typer som påminner en om folk man mött, särskilt när man var mellan tjugo och trettio. Men Katinkas man Greger förblir något av en gåta, vem är han och vad har han för bakgrund? Födelsedagsbarnet självt är, tycker jag, ganska ointressant - jag kan inte komma förbi bilden av henne som den coola vackra tjejen som "har allt" och flyter ovanpå. Carro är däremot ganska rörande i sin osäkerhet. Till att börja med sammanbitet mån om att ta sin rättmätiga plats i sällskapet, men när kvällen lider brister hon ut i förtvivlan över tidens flykt och nittiotalister som springer om. Jossan lyssnar förstrött, förmodligen har hon hört klagomålen till leda.

Och så Linda, den blonda utmanande och trasiga förortstjejen som egentligen inte borde vara där men dyker upp tillsammans med Katinkas bror. Linda gör sitt bästa för att smälta in, till en början. När Katinka vid frukosten dagen efter försöker vara snäll blir hon bestämt avvisad. Den blick Linda ger Katinka är hård som stål: Linda vet om att hon är föraktad, men det sista på jorden hon vill ha är Katinkas medlidande. Det kan man faktiskt förstå.

Jag vill absolut inte avslöja för mycket, men om slutscenen vill jag bara säga att den faktiskt säger något fint om värdparet.