Vintermorgon.
Klassikerläsning: Jag var inte säker på att jag skulle uppskatta Den store Gatsby efter de första två kapitlen. Gillade visserligen anslaget: ung man flyttar från hemtrakterna för att tjäna sitt levebröd som kontorsslav på Manhattan. Nick, som han heter, hyr ett hus på Long Island och till granne får han en förmögen herre, Jay Gatsby. Så långt allt väl. Men jag kan säga att intresset inte var på topp under de första passagerna om släktingen Daisy och hennes make Tom, eller under beskrivningarna av Toms otrohetsaffär med Myrtle.
Men sedan tyckte jag att berättelsen lyfte, med gigantiska parties i Gatsbys jättestora strandvilla som "alla" vallfärdar till. Som den nye grannen blir även Nick inbjuden och Gatsby och han blir vänner. Efterhand får Nick veta att Gatsby och Daisy hade en kärlekshistoria fem år tidigare, en historia som olyckligtvis fick ett abrupt slut i och med kriget. Genom Nick kan Gatsby och Daisy återförenas.
Nick är den klassiske litteräre betraktaren och det gillar jag; tillbakadragen, passiv och ger aldrig ger utlopp åt några som helst känslosvall. På sätt och vis blank och ointressant. Det som sker, det sker utanför honom och till hög grad oberoende av honom. Men samtidigt är han inte utan karaktär. Nick längtar precis som andra efter mening och kärlek. Vid ett tillfälle konstaterar han liksom i förbigående att det är hans födelsedag: "Jag var nu trettio år. Ett nytt årtionde av mitt liv bredde hotfullt och olycksbådande ut sig i en väg framför mig." Och Nicks dystra tankar siar givetvis om den riktning som berättelsen tar.
Gatsby, den egentlige huvudpersonen, fick jag inget riktigt grepp om. Daisy framstod som en ganska ytlig och tråkig överklasstjej som råkade tjusa Gatsby i ungdomen. Men störst i minnet kan ju vara den kärlek som aldrig blev. Och det som skulle kunna bli, men ännu inte har förverkligats, kittlar och lockar mest.
F. Scott Fitzgeralds roman från 1925 anses vara ett av de centrala 1900-talsverken, men jag blev inte helhjärtat engagerad i berättelsen om Nick, Gatsby och Daisy.
Ah du, läste du på engelska? Tyckte språket var lite av tjusningen med boken och älskade mysteriet runt den store Gatsby och hur de som verkar allra lyckligast i själva verket är de sorgligaste karaktärerna. Men, det var ett tag sedan jag läste kanske har berättelsen växt i mitt huvud. Fick en ny upplaga i julklapp, dags för omläsning!
SvaraRaderaNej jag gjorde ju inte det, utan läste en svensk översättning. Det kan förstås spela in, alltid svårt att veta innan man har läst båda och kan jämföra... Det vore iofs intressant att göra det!
SvaraRadera