Jag erkänner att jag avundas Miranda July hennes skira utseende, men hon är mer än ett sött utseende, hon är förbaskat begåvad också. Flera veckor efter premiären drog jag igår med mig hjärtevännen för att se lekfulla, fantasifulla och förbryllande The Future på söderbiografen Victoria. Det var inte en dag för tidigt.
Voice-overteknik är något jag vanligtvis ogillar, men katten Paw Paws spröda röst är fullständigt hjärtskärande. När jag tänker på Paw Paw vill jag genast ta kontakt med närmaste katthem. Jag har funderat på att skaffa katt i evigheter, men räds ansvaret. Haha.
Sophie och Jason är ett par i trettiofemårsåldern som inser att de väldigt snart kommer att vara fyrtio. När de synar sina liv har de inte på långa vägar uppnått något av allt det där stora och märkvärdiga som de har drömt om. I själva verket har de fastnat i ett symbiotiskt mellanrum, i en gemensam känsla av att fortfarande vara hyfsat unga med allt vad det innebär. Men när de står inför att adoptera en katt inser de att de är på väg att axla ansvar för ett litet liv som kommer att vara beroende av dem. Insikten får dem att gripas av stark existentiell ångest. Sophie kastar sig in i ett förhållande med en äldre man som står för det där vanliga och konventionella livet som hon är så rädd för: villa, stabil inkomst och barn. Jasons motreaktion blir att förtvivlat försöka stoppa tiden. Det är givetvis varken möjligt eller önskvärt. Förändring är en del av livet och att vägra förändring är detsamma som att acceptera stagnation. Ibland är det väldigt smärtsamt att ta in. Jag gick i alla fall från bion med en skön känsla. The future är en underbar film.
Slutligen... symboliserar kanske Paw Paw de missade chanser vi alla kan sörja? I slutändan är de ju dock ingenting, upplösta i noll och intet eller möjligtvis ett kvardröjande bitterljuvt minne av en möjlighet som aldrig förverkligades.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar