Det är några sidor in i Upptäckten av currywursten som Herman Bremer kryper tillbaka ner i sängen hos Lena Brücker. Det är så jag nästan får gåshud. Vet inte riktigt varför jag blir så berörd. Det där ögonblicket är höjdpunkten i Uwe Timms roman. När Bremer släpper taget om plikten och följer sin instinkt. Det är det ödesmättade i beslutet, ett beslut som fram till helt nyligen tycktes omöjligt. Jag tänker att det i allas liv finns många (förhoppningsvis betydligt mindre dramatiska) situationer, då man tror sig vara tvungen att göra nåt man inte vill - trots att instinkten säger annat. Så skönt då att göra tvärtom.Det var en vårkväll 1945 som sergeant Bremer tillfälligt var på besök i Hamburg och mötte Lena. Under ett bombanfall sökte de skydd tillsammans och sen följde han henne hem och blev kvar till morgonen: ”Hon låg i sängen med huvudet i handflatan och såg på hur han, utan att säga ett ord, utan att titta åt hennes håll, drog på sig de grå underbyxorna, undertröjan, skjortan och sen de blå byxorna.” [..] ”Kom, sa hon, när han kom tillbaka och sträckte ut handen mot honom. Bremer tog av sig byxorna, skjortan och undertröjan, tog den utsträckta handen och kröp ned i den gungande sängen.”
Många år senare söker romanens jag upp en gammal Lena Brücker, av nyfikenhet i en helt annan fråga - för att få bekräftat att det var hon, och ingen annan, som var först ut med att sälja currywurst. Så småningom får läsaren veta hur det förhöll sig med den där korven, men det är kärlekshistorien mellan Bremer och fru Brücker som är romanens kärna.
Det här är den andra romanen på kort tid jag läser (Sju år av Peter Stamm i april) från Thorén & Lindskog. Förlagte har inriktat sig på tyskspråkig litteratur och det måste ju finnas mycket spännande samtida litteratur att översätta från tyska. När jag kastar ett öga på förlagets utgivning blir jag definitivt sugen på att läsa mer.
